The Project Gutenberg eBook ofTheocritos' IdyllerThis ebook is for the use of anyone anywhere in the United States and most other parts of the world at no cost and with almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included with this ebook or online atwww.gutenberg.org. If you are not located in the United States, you will have to check the laws of the country where you are located before using this eBook.Title: Theocritos' IdyllerAuthor: TheocritusTranslator: Axel Gabriel SjöströmRelease date: January 7, 2017 [eBook #53914]Language: SwedishCredits: E-text prepared by Jari Koivisto and Tapio Riikonen*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK THEOCRITOS' IDYLLER ***
This ebook is for the use of anyone anywhere in the United States and most other parts of the world at no cost and with almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included with this ebook or online atwww.gutenberg.org. If you are not located in the United States, you will have to check the laws of the country where you are located before using this eBook.
Title: Theocritos' IdyllerAuthor: TheocritusTranslator: Axel Gabriel SjöströmRelease date: January 7, 2017 [eBook #53914]Language: SwedishCredits: E-text prepared by Jari Koivisto and Tapio Riikonen
Title: Theocritos' Idyller
Author: TheocritusTranslator: Axel Gabriel Sjöström
Author: Theocritus
Translator: Axel Gabriel Sjöström
Release date: January 7, 2017 [eBook #53914]
Language: Swedish
Credits: E-text prepared by Jari Koivisto and Tapio Riikonen
*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK THEOCRITOS' IDYLLER ***
E-text prepared by Jari Koivisto and Tapio Riikonen
i Disputationer utgifna
af
Axel Gabriel Sjöström
Helsingfors, hos J. C. Frenckell et Son, 1833.
I. Thyrsis.II. Hexmästarinnan.III. Amaryllis.IV. Battos och Korydon.V. Komatas och Lakon.VI. Damoitas och Daphnis.VII. Skördefest.VIII. Herdeqväds-sångarene.IX. Daphnis och Menalkas.X. Milon och Battos.XI. Kyklopen.XII. Den älskade.XIII. Dylas.XIV. Kyniskas kärlek.XV. Syrakusanskorna.XVI. Chariterna eller Hieron.XVII. Till Ptolemaios.XVIII. Helenas brudsång.XIX. Håningstjufven.XX. Ungherden.XXI. Fiskarene.XXII. Dioskurerne.XXIII. Älskaren.XXIV. Liten Herakles.XXV. Herakles lejondräparen.XXVI. Bakchantinnorna.XXVII. Daphnis och flickan.XXVIII. Sländan.XXIX. Favoriten.XXX. Adonis' död.
I Idyllen.
Thyrsis,
Ljuft är suset af talln, getväktare, hvilken derbortaRuskar sin krona vid källornas våg; ock ljufveligt är dinPipas ljud; näst Pan det andra priset du toge.Finge guden en bock, den behornade, geten du vunne,Finge guden en get som sångpris, föll på din andel 5Killingen! Killingens kött är så godt, tills henne du mjölkat.
Getherden.
Ljufvare är din sång, fårherde, än sorlande vattnet,Som sin våg nedgjuter ifrån bergspetsen, den höga.Finge sångens gudinnor en tacka till segerbelöning,Du erhölle till pris ett diende lamm; men om dessa 10Heldre täcktes ett lamm, du tackan skulle bekomma.
Thyrsis.
Sig, vid nympherna, sig, getväktare, vill du dig sättaHär vid sluttande kulln, der porsen sig frodar, och blåsaSyrinxpipan; men jag mellertid skall valla din gethjord.
Getherden.
Ej, fårherde, det höfs, ej höfs oss blåsa på pipa 15Middagstiden; vi ridas for Pan. Ty tröttad af jagtenHvilar han vanligen då, och du vet, den guden är amper,Sitter ju jemt på hans näsa också den bittraste galla.Men (du känner, o Thyrsis, de qval, som Daphnis har lidit,Äfven i herdasång förnämst bland alla du anses,) 20Kom, vi må sätta oss ned vid en alm midt framför PriaposOch källnymphernas stod, der herdarne redt sig en hvilbank,Och der ekarne stå; men sjunger du, liksom i täflanFordom en gång du qvadde i lag med Libyern Chromis,Jag dig gifver en get, två killingars moder, som mjölkad 25Trenne gånger om da'n, två ståfvor till bräddarna fyller,Ger den djupa stånkan, med vax, det doftande, bonad,Som, tveörad och ny, ännu tycks lukta af stickeln.Kringom bräddarnas öfversta rand framslingrar sig murgrön,Murgrön, med helichrysos besprångdt, kring detta sig snärja 30Refvor med herrligsta frukt i saffranfärgade klasar.Under dessa man skådar en mö, ett gudarnes konstverk,Prydd med kappa och dok; bredevid skönlockige männerUnder vexlande ord hit och dit, den ene och andreTvista; deraf likväl ej ungmöns hjerta bevekes. 35Utan med mysande mun anblickar hon stundom den ene,Stundom hon kastar sin håg på den andre. Desse af kärlekLänge och fåfängt fika med ögon som nattvak röja.Närmst till dessa är gjord en fiskaregubbe, en skrofligHäll, der brådskande släpar till varps det väldiga nätet 40Gamle mannen, en äflande lik som häftigt arbetar.Just man skulle nu tro, att han fiskar af all sin förmåga,Ty så sväller i nacken hvarendaste sena för gubben;Fast gråhårig, likväl hans kraft är ynglingen värdig,långt stycke ifrån den i sjön arbetande mannen 45Frodas purpurdrufvornas mängd ett tjusande vinberg.Liten en pilt, som sitter uppå stengärdet, bevakarStället, och strax bredevid man ser två räfvar; den enaLunkar snaskande träden omkring, den andra mot gossensMatsäck ställer försåt och ärnar ej lemna den lille, 50Förrn frukosten hon snattat, och bragt drufvaktarn till korta.Han mellertid hopflätar af halm grannt giller för syrsor,Häftande hop det med säf, och vårdar sig hvarken om matsäck,Eller om rankor, dessmer han glades åt arbetets framgång.Rundt kring stånkans brädd sig slingrar den böjlige björnklon 55Äkta aiolisk klenod; att bringa din själ i förvåning.Åt kalydoniske kramaren jag för henne betalteUtom en get, en stor ostkaka af hvitaste getmjölk.Aldrig ännu hon kom vid min lapp, men gömmes i skåpetOvidrörd; högst gerna jag vill dig henne förära, 60Om du, käraste, sjunger för mig det älskliga qvädet.Ej afundas jag dig, du gode, det ringaste; sången,Tör du ej spara åt glömskans regent, den dunkle Aides.
Thyrsis.
Älskade sångmör, börjen en sång, nu börjen en herdsång!Thyrsis är här från Aitna och stämman, J hören, är Thyrsis'.Hvarest voren J, nympher, då Daphnis förtvinade, hvarest?Monne i Peneus' herrliga dal, eller monne i Pindos'?Ty J vistades ej vid den ymnige floden Anapos,Icke på Aitna's topp och vid Akis' heliga vatten.Älskade sångmör, börjen en sång, nu börjen en herdsång! 70Honom schakalernas flock, och vargarna honom betjöto,Honom lejonet sjelft, då han dött, begret i sin öken.Älskade sångmör, börjen en sång, nu börjen en herdsång!Mången ko vid hans fot, mångtaliga tjurar och qvigor,Många kalfvar jemväl frambölade sorgsne sin klagan. 75Älskade sångmör, börjen en sång, nu börjen en herdsång!Steg så Hermes tillförst från berget, och sade: O Daphnis,Ho ansätter dig? ho upptände ditt hjerta så häftigt?Älskade sångmör, börjen en sång, nu börjen en herdsång!Stego så oxarnes herdar och getternas, stego så lammens. 80Alle frågade, hur det var fatt. Steg äfven PriapusNeder, och, stackars min Daphnis, han sad': hvi smäktar du? FlickanFörs på ilande fötter omkring hvar kalla och dunge,(Älskade sångmör, börjen en sång, nu börjen en herdsång!)Sökande dig. Rådfattig du är och en tölper i älskog. 85Dig koherde man kallat, och nu getväktarn du liknar.När getväktaren ser, hur bräkande gettren bestigas,Ögonen smäkta der före att sjelf han ej blifvit en getbock.Älskade sångmör, börjen en sång, nu börjen en herdsång!Äfven för dig, då du ser småflickorna, huru de skalkas, 90Ögonen smäkta, att icke med dem du träder i dansen.Desse ett endaste ord koherden ej svarte, men envistBar hän kärlekens qval, och bar det till lefnadens ände!Älskade sångmör, börjen en sång, nu börjen en herdsång!Kom så den tjusande Kypris också med leende later, 95Leende dolskt, och likväl hon hyste fiendtliga tankar,Sade: du skryter, o Daphnis, alltså att du vinner min Eros;Är du ej sjelf mellertid af Eros, den skräcklige, vunnen?Älskade sångmör, börjen en sång, nu börjen en herdsång!Daphnis henne derpå genmälte: förderfliga Kypris, 100Kypris' förhatliga du, o Kypris, af dödlige afskydd,Allt bebådar ju, allt, att solen är ren för oss bergad;Daphnis i skuggornas land till och med blir Kärlekens pina.Älskade sångmör, börjen en sång, nu börjen en herdsång!Kypris' möte med herden du minns? — — — Gå åter till Ida, 105Gå till Anchises, ty säf här vexer, och ekarne derstäds![Här kring kuporna svärma så gladt de flitiga bina.]Älskade sångmör, börjen en sång, nu börjen en herdsång!Än är Adonis i ungdomens kraft, ty han vallar ju fåren,Skjuter ju harar ännu, och allt slags byte förföljer. 110Älskade sångmör, börjen en sång, nu börjen en herdsång!Ställ dig återigen inför Diomedes i härnad,Skrytande så: jag Daphnis betvang, nu manar jag dig ut!Älskade sångmör, börjen en sång, nu börjen en herdsång!O J vargar, schakaler, och björnar i skrefvornas hiden, 115Faren då väl! Jag, Daphnis, ej mera med eder i skogenGår, eller dalarna, nej, eller lunden, farväl Arethoisa,Och J floder, som välfven från Thymbris ett tjusande vatten!Älskade sångmör, börjen en sång, na börjen en herdsång!Daphnis är jag, densamme som härstäds vallade korna, 120Daphnis är jag, som vattnade förr här tjurar och kalfvar.Älskade sångmör, börjen en sång, nu börjen en herdsång!O Pan, Pan, om du är på Lykaiosberget, det höga,Eller det stora Mainalos du kringvandrar, så nalkasSikulers ö, samt lemna nu Helikes udde, och lemna 125Lykaonidens resliga vård, af gudar beundrad.Sångmör, hören nu upp, upphören med herdliga sången!Kom, o konung, och tag den med vax hopfogade, granna,Håningdoftande pipan, hvarå munstycket är krokigt!Ty af Eros i sanning jag ren bortsläpas till Hades. 130Sångmör, hören nu upp, upphören med herdliga sången!Nu, J violer, vexen i törnhäck, vexen på björnklo,Blomme uti enbuskarme sjelf den sköne narcissen!Allt förbyte gestalt, och päronen mogne på furun,Derför att Daphnis dör, ock hyndan må slitas af hjorten 135Täfle med näktergalen om pris bergsskrefvornas uggla!Sångmör, hören nu upp, upphören med herdliga sången!Sedan detta var sagdt, han slutade. Än AphroditeÖnskade rädda hans lif, dock Moirernas samtliga trådarBrustit. Till Acherons flod hänvandrade Daphnis, och hvirfveln 140Slukade nymphrens vän, den af sångmör icke förskjutne,Sångmör, hören nu upp, upphören med herdliga sången!Och du, välan, gif stånka och get, att, sedan jag mjölkat,Offer åt sångens mör jag må bringa. O, hell er, J sångmör!Hell er! En annan gång jag vill sjunga ett vackrare qväde! 145
Getherden.
Måtte din tjusande mun uppfyllas af håning, o Thyrsis,Fyllas af håningskaka, och kostliga Aigilos-fikonVare din spis! mer fägnar din sång än älsklige Tettix'.Här, tag stånkan! min vän, se, huru hon doftar behagligt!Kunde väl snarligen tro, att hon tvättats i skönhetens kalla. 150Kom, Kissaitha, var snäll! Nu mjölka du henne! J getter,Dansen ej så, att bocken ej gör det fula med med eder!
II. Idyllen.
Hvar är min lager, o Thestylis, säg? hvar kärlekens trolldryck?Kransa mig offerpokaln med purprade bindeln af fårull;Jag vill besvärja den älskade man, som nu mig bekymrar.Som på tolfte dagen ej skänkt ett besök åt den arma,Och som ej åtsport alls, om vi dött eller äre vid lifvet, 5Som ej knackat på dörrn, den förarglige! Säkert har ErosFört hans flyktiga håg till en annan, och sjelf Aphrodite.Till Timagetos' kämpareban skall jag vandra i morgon,Att jag den falske må se, och bannas for sådana ofog.Nu med trolldomars kraft jag honom förtrollar. O måne, 10Skicka ditt klaraste sken, då jag tyst anropar din gudom,Jemte Hekate ock i tartarn, af hundarna fruktad,När bland dödas grafvar hon går och svartnande bloden.Hell dig, Hekate, hell, förskräckliga, för oss till målet,Dessa kryddor förläna en kraft, ej mindre än Kirke 15Sina gaf, och Medeia, och gaf Ferimede, den blonda!Iynxsnurra, du drag till mitt hem kärälsklige mannen!Kornmjöl, brännas i elden nu först; strö mera och mera,Thestylis! Säg, osälla, ditt vett hvart är det förfluget?Är då för dig, skamlösa, också jag vorden ett gyckel? 20Strö, och derunder säg: jag kringströr benen af Daphnis!Iynxsnurra, du drag till mitt hem kärälsklige mannen!Delphis mig högligen kränkt, men jag min lager för DelphisBränner; och likasom den högt sprakar i flammande elden,Snart uppgången i rök, att ej ens dess aska vi finne, 25Så försvinne, o Delphis, jemväl din lekamen i lågan!Iynxsnurra, du drag till mitt hem kärälsklige mannen!Likasom jag, med hjelp af en gud, vaxbilden försmälter,Så försmälte af älskog nu strax ock Myndiern Delphis!Likasom kopparsnurran omkringsvänga, måtte han äfven 30Utanför dörren hos oss kringsvängas af kärleksgudinnan!Iynxsnurra, du drag till mitt hem kärälsklige mannen!Nu sker offer af kli. O Artemis, äfven i HadesDen stenhårde du rörde, och allt hvad eljes är styfsinnt.Thestylis, redan för oss, hör, hundarne tjuta i staden, 35Ren gudinnan på gatorna går, låt klockorna ljuda!Iynxsnurra, du drag till mitt hem kärälsklige mannen!Skåda, hafvet är tyst, och vindarne alla ha tystnat,Men ej tystnat den tårande sorg, som bor i mitt hjerta,Utan för honom allen' jag glider, som gjorde mig usla 40Till ett skändadt barn och föraktadt, i stället för hustru.Iynxsnurra, du drag till mitt hem kärälsklige mannen!Vin tre gånger jag gjuter, och säger derjemte, du bålda:Antingen älskare sluts i hans famn, eller ock älskarinna,Blefve så stor hans glömska, som Theseus berättas tillförne 45På ön Dia förglömmt skönlockiga mön; Ariadna!Iynxsnurra, du drag till mitt hem kärälsklige mannen!Hippomanes är en vext hos Arkader; efter den rasaSamtlige fålarne bergen omkring och de hurtiga stöna.Såge jag Delphis så inrusa i denna min boning, 50Sjelf en rasande lik, från glänsande kämparebanan!Iynxsnurra, du drag till mitt hem kärälsklige mannen!Detta bråm från kappan hos mig förlorade Delphis,Nu jag sliter det sönder, och kastar i sprakande elden.Ve, ve, Kärlek, du sleme, hvarför fastsög du dig, hvarför 55Drack du, en polens igel, min blod till yttersta droppen?Iynxsnurra, du drag till mitt hem kärälsklige mannen!Ödlan krossar jag nu, och i morgon jag bringar dig giftdryck.Theatylis, här tag smörjan emot, och stryk den på tröskelnsöfversta rand, som du vet, vid hvilken i sanning ännu jag 60Hänger med hjerta och själ; (mig aktar han icke det minsta.)Säg, då du spottar derpå: det är Delphis' ben som jag smörjer.Iynxsnurra, du, drag till mitt hem kärälsklige mannen!Men nu, vorden allen', hur skall jag begråta min kärlek?Hvadan börja? och hvem åbragte mig slika bekymmer? 65Gick nu Eubulos' dotter, Anaxo, som korgbärarinna,Genom Artemis' lund; otaliga skaror af annatVildbråd följde prestinnan i tåg, och derhos en lejinna.Gissa då, hvadan han kom, min älskog, du höga Selana!Men Teucharila — hvile hon sött! — den Thrakiska amman, 70Boende nära vår port, besvor mig och bad på det högsta,Att festtåget bese. Jag olycksaliga flicka!Följde henne i släpande skrud af kostelig bomull,Prydd i talar, som gifvit åt mig till låns Klearista.Gissa då, hvadan han kom, min älskog, du höga Selana! 75Redan till Lykon's hus var hälften af vägen passerad,Då jag såg Eudamippos oss nalkas vid sidan af Delphis.Blondare var ungsvennernes skägg än skön Helichrysos,Brösten skinande mer — långt mer, än du, o Selana,Ty de lände då just från skolans herrliga mödor. 80Gissa då, hvadan han kom, min älskog, du höga Selana!Ack, hur jag såg, hur jag rasade, hur vardt uslingens hjertaSåradt! Fägringen all hänflyktade, festliga tågetMärkte jag ej; ej huru jag kom hem åter tillbaka,Visste jag; feberns flammande glöd i grund mig förstörde. 85Tio dagar jag låg i min säng och nätterna tio.Gissa då, hvadan han kom, min älskog, du höga Selana!Blef derjemte min hy fullkomligen lika med Thapsos,Håret från hufvudet föll alltsamman; ej annat var öfrigt,Ån benknotor och skinn; hvem fanns, som jag ej besökte? 90Gick jag förbi en endaste knut, der bodde en trollkäring?Dock jag ej lindring fick; sin kos blott flyktade tiden.Gissa då, hvadan han kom min älskog, du höga Selana!Derföre sade jag sanningen rent åt Thestylis, tärnan:Hör nu, välan du, skaffa mig bot för tärande sjukan! 95Myndiern helt och hållet har fängslat mig stackare. SkyndaTill Timagetos' kämpareban, att honom bespeja;Ty dit vandrar han städs, der finner han ljufligt att vistas.Gissa då, hvadan han kom, min älskog, du höga Selana!Strax då du märker att ensam han är, o, vinka förstulet, 100Säg; dig kallar Simaitha! och tyst den älskade hitfölj,Så jag talte; hon gick, medbringaode ock till min kammarDelphis, den glänsande sven; och såsnart jag honom bemärkte,När lättfotad han gjorde ett skutt dörrtröskelen öfver,(Gissa då, hvadan han kom, min älskog, du höga Selana!) 105Kallare vardt jag än is från hufvut till föttren, ur pannanDroppade svetten ned, likt dagg, som alstras af summan,Ej jag förmådde öppna min mun, nej, icke så mycket,Som de jollrande barn tilltala sin moder i sömnen,Utan min fagra gestalt var alldeles stel som en vaxbild. 110Gissa då, hvadan han kom, min älskog, du höga Selana!Men då den kärlekslöse mig såg, vid golfvet han fästeÖgonen, satte sig ned på min bädd, och sittande talte:Sannerlig har du, Simaitha, så långt nu hunnit framför mig,Som jag i kapplopp nyss förbi hann fagre Philinos, 115Efter du kallat mig hit till ditt hem, förrn sjelf jag mig infann.Gissa då, hvadan han kom, min älskog, du höga Selana!Sjelf jag kommit ändock, ja, kommit vid ljuflige Eros,Tredje man eller fjerde som giljare längre på qvällen,Äpplen i barmen besparda, en skänk af guden Lyaios, 120Med hvitpoppel på hufvut, Herakles' helga bekransning,Genomsnodd öfverallt af purpurfärgade slingor.Gissa då, hvadan han kom, min älskog, du höga Selana!Hade ni tagit mig mot, rätt kärt det varit; en hurtig,Ja, en dejelig sven jag kallas af alla kamrater. 125Ock jag varit förnöjd, om du gett mig en endaste kyss helst.Men om ni jagat mig hän, om dörren af rigeln igenstängts,Hade i sanning yxor och bloss jag hämtat till eder.Gissa då, hvadan han kom, min älskog, du höga Selana!Nu bekänner jag först, att jag tack är skyldig Kythere; 130Näst Kythere den andra är du, som ryckt mig ur elden,Du sötunge, som kallat mig hit i din trefiiga kammar,Ren till hälften förbränd. Ock kärleken tänder ju oftaLångt mer flammande glöd än sjelf Liparaiern Hephaistos.Gissa då, hvadan han kom, min älskog, du höga Selana! 135Guden med slemt raseri ur jungfruburen en ungmö,Ja, ur en sofvarm bädd från sidan af maken en makaJagade. Så han talte, och jag, dåraktiga, trodde,Fattade gossen i hand, och böjde mot svallande bädden.Snart slog hjerta mot hjerta så varmt, ack, kinderna brunno 140Hetare nu än förut; vi jollrade ljufligt tillsamman.Och, att jag ej må snacka dig trött, du hulda Selana:Allt det bästa var gjordt, och vi begge förnöjde vår lystnad.Än till i går han ej tadlade mig i ett eller annat,Ej jag honom; i dag mellertid kom till mig Philista's, 145Flöjtblåsarinnans mor, som år mor också åt Melixo,Kom på besök, när hästarne just till himmelen buroRosenarmiga Eos utur Okeanos' vågor.Mig mångt annat hon sad', och huru sig Delphis förälskat.Men om en flicka väckte hans glöd, eller också en gosse, 150Visste hon ej så precis; så mycket hon visste, att alltidDrack han i omängdt kärestans skål, och slutligen bortsmög,Lofvande ock utsira det hus, som han mente, med kransar.Detta den fremmande talte för mig; hon ljuger ej nånsin.Ty väl kom han om da'n tre gånger förut eller fyra, 155Och förvarte hos mig oljflaskan, den Doriska, ofta.Nu tolf dagar ha gått, då jag alls ej skådat den falske.Mig han visserlig glömmt, och hyser en annan i hjertat?Nu vill jag hexa med trolldomens dryck; men qväljer han än mig,Skall han, vid Moirerna, snart få klappa på skuggornas portar. 160Så förderfveligt gift jag åt honom i kistan förvarar,Som en Assyrisk gumma mig lärt tillreda, o drottning!Nu lef väl, du, och styr till Okeanos fålarnes anspann,Vördade! Jag vill bara mitt qval, som sjelf jag mig påtog.Hell dig, Selenaia, ljushyiga! Hell er, I andra 165Stjernor, ledsagarinnor åt nattens fredliga strålvagn!
III. Idyllen.
Åt Amaryllis jag egnar min sång; mellertid skall min gethjordGå bland bergen på bete, och Tityros getterna valla.Vakta du gettren, min Tityros, du, kärälsklige hjertvän,Och till källan dem drif, min Tityros; tag dig till varaFör den Libyske, grå getbocken, att icke han stängas! 5O Amaryllis, så skon, hvi tittar du ej ur din grotta,Nämnande mig, som förut: sötunge? kanske du mig hatar?Synes jag dig på närmare håll plattnäsig måhända,Och långskäggig, mitt gull? Du nödgar mig gripa till repet!Ser du, jag tio äpplen har med! Jag plockat dem derstäds, 10Der du mig plocka befallt, och i morgon jag bringar dig andra.Skåda min hjertförtärande sorg! O, måtte jag bytasTill ett surrande bi, då smög' jag mig in i din grotta,Båd ormbunkarna genom och murgrön, hvilka dig omge.Nu först känner jag Kärlek: en grym gud! Säkert lejinnans 15
Jufver han sugit, och fött af sin mor uppfostran i öknen;Han, som tände mig an, och sårade ändatill benen.Du med förtjusande ögon, o du, stenhjertade, famnaHerden, och låt mig taga en kyss, svartögiga flicka!Är ju ändock en ljufvelig fröjd i de gäckande kyssar. 20Sannerlig skall du mig nödga påstund, att slita i stycken,O Amaryllis, så kär, den murgrönskrans jag dig sparat,Flätande in silleri, det doftiga, flätande rosor.Ve, hvi qväljes jag så, jag, usle? du hör då mig icke!Felsen kläder jag af, och störtar mig neder i hafvet, 25Der hvar fiskaren Olpis uppå tonfiskarna lurar.Om jag ej dör, helt säkert likväl jag gjort dig ett nöje.Detta försporde jag nyss, när frågande, om du mig älskar,Vallmobladet ej alls gaf smäll, anslaget med handen,Utan emot min fylliga arm bortvissnade genast. 30Sade mig sanning också Agroio, sållprophetissan,Som nyss, plockande ax, skördmännerna följde: att jag välHel och hållen är din, men du mig ej aktar det minsta.Väl jag min hvita get, två killingars moder, dig sparat,Som svartlätta Erithakis ock, en dotter till Mermnon, 35Önskar sig hon skall få den, då du högmodig mig gäckar.Nu jag i högra ögat förnam ryckning. MåhändaKommer hon? jag mellertid skall sjunga, mot pinien lutad.Kanske hon blickar mig an; af demant dock är hon ej tillskapt.När Hippomenes fordom sig önskade jungfrun till maka, 40Vann han med äppel i hand kapplöpningen; ack, Atalanta,Huru hon såg, hur hon rasade, hur hon försänktes i kärlek!Siarn Melampus dref från Othrysberget till PylosHjorden, och ändtlig i famnen af Bias hvilade Pero,Hon, den tjusande mor åt förståndiga Alphesiboia. 45Har ej Adonis likså, då han vallade fåren på bergen,Ändatill fullt raseri väckt kärlekens glöd hos Kythere,Att hon döde svennen ej ens ur armarna släppte?Lycklig prisar jag ock Endymion, slumrande evigtI oändelig sömn, jag Iasion prisar, o ungmö, 50Som på sin lott undfick, hvad oinvigda ej säges.
Hufvudet värker; det rör dig ej alls. Jag sjunger ej längre.Här jag ligger försmådd, här skola mig vargarna fräta:Detta som håningen sött tör rinna dig utföre strupen!
IV. Idyllen.
Battos.
Säg mig, o Korydon, säg, hvems äro väl korna? Philondas'?
Korydon.
Nej; men Aigon's de äro. Han gaf dem åt mig till att vallas.
Battos.
Plär du kanske dem alla om qvälln ock mjölka i tysthet?
Korydon.
Nej; ty kalfvarne di, och gubben bevakar mig noga.
Battos.
Men koherden, jag undrar, hur långt han ställde sin kosa? 5
Korydon.
Har du ej hört? han till Alpheos' strand bortföljde med Milon.
Battos.
När har med egna ögon han ens fått skåda oliven?
Korydon.
Säges ju täfla likväl med Herakles i mod och i styrka.
Battos.
Skröt så min moder om mig: du är bättre än förr Polydeukes!
Korydon.
Hädan med ett tjog får och med spaden på nacken han bortgick. 10
Battos.
Milon vor' väl i stånd att taga från himmelen månen.
Korydon.
Råmande här mellertid nu qvigorna yttra sin saknad.
Battos.
Stackare de, minsann! Hvad jemmerlig herde de funnit!
Korydon.
Stackare visst! och de vilja numer ej äta, ej dricka.
Battos.
Qvigan derborta åtminstone har ju idliga benen 15Qvar. Eller lefver hon visligt af dagg, som Tettix i skogen?
Korydon.
Visst ej! stundom af mig hon vallas vid strida Aisaros,Och erhåller en kostlig portion af det finaste strandgräs,Stundom dansar hon kring djupskuggiga berget Latymnos.
Battos.
Spinkig är ock eldfärgade tjurn. O, måtte en sådan 20Lampriadernas stam erhålla, hvar gång som de bringaHera sitt offer; förty illfundig är hela den slägten.
Korydon.
Men han drifs mellertid till träskets mynning, och Physkos,Drifs till Neaithos' våg, der allt det herrliga vexer,Aigipyros och Meliss, sköndoftande, jemte Konyza. 25
Battos.
Ve, ve! skola så korna jemväl, olycklige Aigon,Vandra till dödens regent, då du söker en vanskelig seger.Syrinxpipan, du fogat ihop, nu höljes af mögel.
Korydon.
Nej, visst icke; o nej! ty när han begaf sig till Pisa,Skänkte han henne åt mig: jag är smått en pipare äfven, 30Och framdrillar såder båd Glauka'a visor och Pyrrhos'.Kroton sjunger jag; herrlig är ock den staden Zakynthos,Samt den i öster belägna Lakinion-udden, der Aigon,Knytnäfskämpen, allen' uppslukade åttio bullor.Der han vid hofven fattade tjurn, och neder från berget 35Förde, och gaf Amaryllis till skänk. De samtliga qvinnorHofvo ett gällande skri; koherden skrattade bara.
Battos.
O Amaryllis, så skön, dig ensam förgäte vi aldrig,Fastän du dog. Som gettren jag älskar, så stor är min saknad.Ve, ve, särdeles plågsamma lott, som mig ödet beskärde! 40
Korydon.
Mod visst tarfvas, min Battos! kanske är det bättre i morgon.Hopp bland lefvande bor; hopplöse de äro, som hängått.Himmelen ock nu hvälfver sig klar, nu drabbar med skurar.
Battos.
Mod då! Jaga du kalfvarna hän; de ju gnaga olivensQvistar, de olycksaliga. Pst, hvitmage, derborta! 45
Korydon.
Pst, Kymaitha, till kullen, till kulln! hörsammar du icke,Eller jag kommer, vid Pan, och jag gör slemt slut på dig genast!Skyndar du icke din kos? Se, åter hon smyger sig hitåt!Hade jag blott krumstafven tillhands, jag skulle dig klappa!
Battos.
Korydon, se då på mig! se på mig, vid Zeus; nu på stunden 50Just af en tagg vardt stungen min häl. Hur froda sig ickeTistelbuskarna här! Den kalfven må vargen anamma!Flängande henne att nå, jag sårades. Märker du intet?
Korydon.
Jo, jo, redan jag har den i naglarna; tag du den styggan.
Battos.
O, hur litet ett styng så reselig bjesse förskräcker! 55
Korydon.
Går du till berget, så gå barfotad ej nånsin, min Battos,Ty vägtörnen invid pingstblomman på berget sig froda.
Battos.
Hör mig, Korydon, säg, är gubben väl ännu förpickad,I svartögonbrynade tös'n, som han dyrkade fordom?
Korydon.
Skam, som frågar! jag sjelf kom nyligen gubben på spåren, 60Just då han stod bak stallet, och stod fördjupad i älskog.
Battos.
Hå, lösaktige gubbe, din ätt i det närmaste täflarMed Sutyriakers ätt, eller ock klenvadige Paners!
V. Idyllen.
Komatas.
Getter, vakten er väl för Lakon den der, Sybariten,Fåraherden, som nalkas; i går bortstal han min getpels.
Lakon.
Pst, från källan er kos, små tackor! o, märken I ickeDenne Komatas, som nyss mig Syrinxpipan ifrånstal?
Komatas.
Syringxpipan? … och du, kantänka, en slaf hos Sybartas, 5Skulle en Syrinx någonsin egt! hvi är dig ej meraNog, att med Korydon hväsa i lag på pipan af halmstrå?
Lakon.
Den som mig Lykon gaf, friborne! jag undrar hvad getpelsLakon någonsin stal dig ifrån? säg, bäste Komatas;Ej Komatas en gång, husbonden din, egde en kudde. 10
Komatas.
Just den spräckliga, Krokylos gaf, då han nymphren till äraOffrade geten; men du, vrångsinnte, då redan af afundTvinade bort, och slutligen nu du gjorde mig naken.
Lakon.
Icke vid Pan, strandguden, o nej, visst icke har Lakon,Son till Kalaithis, roffat din pels, eller ock må jag springa, 15Arge sälle, i fullt raseri från klippan i Krathis!
Komatas.
Icke, vid nympherna, nej, kärrnympherna, icke, min hjertbror, —Måtte de städs förblifva mot mig välsinnta och milda! —Icke din Syrinxpipa Komatas å hemlighet bortstal!
Lakon.
Satte jag tro till ditt prat, jag toge mig Daphnis' bekymmer. 20Derföre nu, om du vill uppsätta en killing, (ej helaVärlden är det) nu välan, skall jag sjunga med dig, så du kiknar.
Komatas.
Suggan stridde en strid med Athene: se, här har du kidet;Men nu måste du ock uppsätta ett lam, som är välgöddt.
Lakon.
Hundsfott, säg mig, är så sångpriset för hvardera lika? 25Ho väl klippte sig raggen för ull? ho ville väl mjölkaStinkande hyndan, då mjölka han får unggeten; som killat?
Komatas.
Den lik dig är så viss på sin sak, att täflaren vinna:Surrande fluga mot Tettix. Och derföre är nu mitt kid ejFris mot pris; (jag sätter då opp getbocken) men börja! 30
Lakon.
Icke så brådt! ty du står ej på glöd; du skall gladare qvädaSittande der i lunden i skygd af vilda oliven.Iskallt vatten störtar sig der, ock vexer derjemteGröngräs; bänken du ser; gräshopporne prata i runden.
Komatas..
Visst ej brådska; mig skär dock i själn, att du djerfves mig skåda 35Midt i synen så frankt, ehuru jag lärde dig konsten,När du var glop ännu; så tack förvandlas i otack.Mata du valpar af varg och af hund, att de måga dig äta!
Lakon.
Tänk, jag ej minns hvad dugligt af dig jag förnam eller hördeNågonsin än, afundsame, du högst skamlige meser! 40
Komatas.
När jag var sta der du vet, och du qved så; men getterna allaStodo och bräkte, förty getbocken var mäkta beställsam.
Lakon.
Djupare varde än så dig, pucklige, grafven ej heller!Kom mellertid, kom dit, och du sjunger din yttersta herdsång.
Komatas.
Icke kommer jag dit. Här ekarne vexa och säfven, 45Här kring kuporna svimma så gladt de flitiga bina;Väller också vatten utur två källor; i trädenFåglar qvittra; der borta hos dig är icke en likdanSkugga; ifrån sin höjd ock pinien kottar omkringströr.
Lakon.
Sannerlig skall du dig sträcka hos mig på ull och på förskinn, 50Blott du vill komma. Hvad svällande bädd! Den raggiga bockpelsHemma hos dig, han stinker än mer än egaren stinker.Jag framsätter en ymnig pokal med hvitaste fårmjölk,Nymphren till ära; jag sätter en ann med doftande olja.
Komatas.
Men om du kommer till mig, du på mjuk ormbunke dig sträcker 55Och på poleja, som blommar, och getskinn ligga derunder;Fyrfaldt vekare äro de visst än fållar af fårskinn.Jag framsätter åt Pan mjölkståfvor, åtta till antal,Åtta skålar jemväl med kakor, fulla af håning.
Lakon.
Strax då täfla med mig, och begynn härstädes din herdsång; 60Trampande egen jord, håll ekarna! hvem skall oss dömma,Hvem? o, måtte ändock oxherden Lykopas nu nalkas!
Komatas.
Icke jag alls den mannen vill ha, men om dig så lyster,Skole vi ropa hit vedhuggaren, som nu der bortaSamlar hoa dig ljungbuskar ihop; det är ju vår Morson. 65
Lakon.
Ropom!
Komatas.
Höj du din röst!
Lakon.
God vän, oss låna ditt öra,Och kom hit för en stund! Vi täfle ehvem som en bättreHerdsångsmästare är. Du, kärlige Morson, ej röjeHvarken våld för mig, ej heller du hålle med honom!
Komatas.
Ja, vid nympherna, ja, vän Morson, hvarken Komatas 70Mer åtnjute din gunst, ej heller denne du gynne!Den fårhjorden der fjerran, Sybartas från Thurion tillhör,Gettren du skådar, min vän Sybariten Eumaras' äro.
Lakon.
Hvem åtsporde, vid Zeus, antingen Sybartas den hjordenTillhör, eller är min, skamlöse? hur faseligt talträngd! 75
Komatas.
Käraste du, hör hit, jag sanningen städse förtäljer,Utan att skryta, men du är särdeles fallen for stickord.
Lakon.
Hej då, så sjung, om du sjunger, och släpp dock vännen till stadenÅter vid lif! O Paian, du är rätt talfor, Komatas.
Komatas.
Sånggudinnorna hafva mig kär långt mera än sångarn 80Daphnis; åt dem två getter helt nyss jag offrade äfven,
Lakon.
Ja, och Apollon mig högt älskar; åt honom en kostligVädur fostrar jag opp; snart Karneafesten är inne.
Komatas.
Utom två, tar tvillingar födt hvar get som jag mjölkar,Flickan ser mig, och säger: du stackare ensam dem mjölkar! 85
Lakon.
Pytt, pytt, nära ett tjog handkorgar fyller med fårostLakon, och stjäl sig på blomstren en kyss af fägraste svennen.
Komatas.
Ock Klearista kastar på mig, getherde, ett äppel,Går jag med gettren förbi, samt hviskar ett ljufveligt smekord.
Lakon.
När släthakige Kratidas mig, fårväktare, möter, 90Tänds han i låga; det glänsande hår kring skuldrorna fladdrar.
Komatas.
Men jemförliga ej anemoner, ej njupon ju äroMed törnrosen, hvars hackar invid stengärdena vexa.
Lakon.
Så med ollonen ej bergäpplena heller, de förraHafva ett saftlöst skal, likt ekens de sednare ljufligt 95
Komatas.
En ringdufva jag ämnar påstund åt min flicka förära,Som jag ifrån enbusken vill ta, der hon sitter i boet.
Lakon.
Sjelf jag åt Kratidas vill förära, till kappa, jag äfven,Finaste ull, såsnart som jag klippt svartaktiga tackan.
Komatas.
Pst, i killingar, bort från vilda oliven, och beten 100Här vid kulln, på hvars sluttande brandt porsbuskarne vexa!
Lakon.
Går du från eken ej bort, du Konaros der, och Kynaitha?Der åt öster söken er mat, der äfven Phalaros!
Komatas.
Men jag har af cypress mjölkståfva, har äfven en drycksskål,Verk af Praxiteles' hand; åt flickan jag dessa förvarar. 105
Lakon.
Ock vi ege en hund, hjordvänlig, som vargarna dräper;Honom åt pilten jag ger, att förfölja hvartendaste vildbråd.
Komatas.
I gräshoppor, som plän städs öfverspringa mitt gärde,Skaden för mig vinrankorna ej; de äro så unga,
Lakon.
O Tettiger, I skåden hur jag getväktaren eggar; 110Skördemännerna sannerlig så uppeggen I äfven.
Komatas.
Räfvarna hatar jag städs, tjocksvansarne, hvilka i Mikon'sVinberg lunka hvar afton omkring, och drufvorna snaska.
Lakon.
Så jag hatar jemväl tordyflarne, hvilka Philondas'Fikon glufsa uti sig, och föras af vindarnas fläktar. 115
Komatas.
Minns du, när knuff på knuff jag dig gaf, och med grinande giporHit du dig Svängde och dit, och höll dig vid eken derborta?
Lakon.
Sådant minnes jag ej, men då här Eumaras dig fastbandt,Och på puckelen gaf, förträffeligt känner jag detta.
Komatas.
Någon, o Morson, sticknas minsann; såg, märkte du icke? 120Gå nu och ryck från grafven påstund förtorkade Skiller!
Lakon.
Ock jag pikar, o Morson, en viss; du saken begriper.Dig nu till Hales begif, och gräf dig der Kyklaminos!
Komatas.
Himera flyte af mjölk i stället för vatten; och Krathis,Må du glöda af vin; hvart sumpgräs alstre nu frukter! 125
Lakon.
Rinne för mig Sybaritis också af håning, och tösenÖse med embaret der bikaka hvar morgon, för vatten!
Komatas.
Kytisos alltid hos mig och Aigilos getterne tugga,Mastix trampa de på, och på mjölonris de sig vältra.
Lakon.
Ock för fåren hos mig finns alltid Meliss att förtära, 130Rosorna lik uppblommar dervid den ymniga Kistos.
Komatas.
Icke jag älskar Alkippa, hon kysste mig ej här om dagen,Fattande öronen; fastän jag gaf åt henne en dufva.
Lakon.
Man jag älskar dessmer Eumedes, ty när jag åt honomRäckte min syrinxflöjt, han kysste mig, ack, så behagligt. 135
Komatas.
Ej, o Lakon, är rätt, att med näktergalen en skataTvistar, och ej härfågeln med svanen; du, usling, är trätsjuk.
Morson.
Sluta bjuder jag nu fårväktarn. Åt dig, o Komatas,Morgon lammet beskär; sen du hemburit ditt offerNymphren, åt Morson påstund affärda en kostelig stekbit! 140
Komatas.
Jag skall sända vid Pan. — Nu, killingars samtliga skara,Hoppsan och hejsan! ty jag utbrister i flinande gapskrattMot fårväktaren Lakon, för det jag ändtligen vunnitLämmet åt mig; till himmelens höjd jag hoppar för eder.Varen vid godt mod nu, hornbärande getter; i morgon 145Skall jag er samtligen tvätta i källan vår, i Sybaritis.Hej, storstängare, du hvitpels, om du näkas en endaAf små getterna här, jag piskar dig, innan jag offrarNymphren mitt lam. Se, åter till vägs! — Ja, måtte jag vara,Om jag ej piskar dig blöt, Melanthios, icke Komatas! 150
VI. Idyllen.
Daphnis, — så hände en gång — oxherden, sin hjord och DamoitasDrefvo till samma ställe på bete, o Aratos! Den andreVar gullskäggig, den ene besjunad, och båda vid källanSatte sig middagstiden om sommarn, och sjöngo som följer.Daphnis började först, ty han först ock mante till täflan. 5
Daphnis.
Kastar ju, o Polyphamos, uppå din hjord GalateiaÄppel, och kallar dig, getherde, en tölper i älskog;Och du på henne ej ser, du usle, du usle; men sitterBlåsande grannt på din Syrinx. Nå se, nu hon kastar på hunden,Honom som följer med fåren som väktare — Hunden han glafsar, 10Skådande ut åt sjön; men de små skönt plaskande vågorÅterspegla hans bild, der han löper på stranden af hafvet,Akta, att ej han rusar emot förtjuserskans vador,När hon stiger ur sjön — samt sliter det dejliga hullet,Hon på eget bevåg hit och dit far, likasom tistelns 15Torrkade fjun kringdrifs, när herrliga sommaren steker;Hon sin älskare flyr, och hon jägtar den henne ej älskar;Hon råstenen jemväl bortvältrar från stället; ty oftaSkönt, hvad icke är skönt, för kärleken syns, Polyphamos!Efter honom begynte Damoitas att qväda så ljufligt. 20
Damoitas.
Sjelf, vid Pan, jag det såg, när hon kastade äppel på hjorden,Och hon ej undgick, nej, mitt ena, så kära, med hvilketJag på sistone ser; men Telemos, olyckspropheten,Han hembringe förderf, och åt barnen bevare förderfvet!Men ock sjelf deremot jag henne, i barmen, ej påser, 25Men jag säger mig älska en ann; hon, hörande detta,Mig afundas; o Pajan, och platt förtvinar; ur hafvetFar hon i fullt raseri, kringskådande grottor och hjordar.Tyst jag tussar min hund, att skälla; ty förr då jag henneÄlskade, smög han sin kos till benen, och morrade vänligt. 30Detta, kanske då hon ser mig göra, hon stundligen sänderBud, men jag skall stänga min dörr, tills ändtlig hon svurit,Att sjelf här på vår ö mig reda ett kosteligt läger.Äfven ej är så led min gestalt, som folket berättar.Ty helt nyligen såg jag i sjön (han var blank som en spegel;) 35Och skönt syntes mitt skägg, skön syntes min endaste ögsten(Såsom åtminstone jag det tyckte), och tändernas strålglansSken ur kristallen fram, mer hvit än den Pariske marmorn.Att ej förtrollas, jag spottade mig tre gånger i barmen;Ty det lärde mig nyss prestgumman Kotyttaris göra, 40[Hon som vid Hippokoon för mejarne blåste på flöjten.]
Knappt var sången förbi, då Damoitas pussade Daphnis,Gaf så sin Syrinxpipa, och han gaf kostliga flöjten.Blåste Damoitas på flöjt, så spelade Daphnis på Syrinx.Kalfvarne dansade alla påstund i det svallande gräset. 45Ingendera nu vann, ock de obesegrade skildes.
Hände sig så en dag, att jag och Eukritos gingoFrån sta'n Kos till Halens; vår tredje man var Amyntas.Ty åt Deo beredde en skördfest nu PhrasidamosSamt Antigenes, begge Lykopeus' söner, om nånsin,Karlar af gammal stam; från Klytia ledde de ätten, 5Och från Chalkon, hvars fot framkallade källan Burinna,Medan han stödde mot hällen sitt knä. Kring stället af almarBildas en lund, och utaf svartpopplar, med ypperlig skugga,Hvilka i form af hvalf utbreda de grönskande löfven.Hälften af vägen ännu ej hade vi hunnit, ej heller 10Hade vi Brasitas' värd i sigte ännu, då vi råkteEn vägfarande man, god sångare, hemma från Kydon;Lykidas var han till namn, och till värf getherde; enhvar straxKände mannen igen; ty han var getherde i allo.Så tätraggig och lurfvig han hade på ryggen en getbocks 15Hvitgrå skinn, som stinkte besatt af nyliga löpet;Men med den snodda gördelen var fastsurrad om bröstetÅldriga kappan; i handen han höll sin krokiga herdstaf,Skuren af vild oliv; och han sade mig, grinande fryntligt,Med småleende blick (ty på läpparna fastnade skrattet): 20
Simichidas, hvart bär det nu af, så sjelfvaste midda'n,Nu, när till och med ödlan sig tager en lur på staketet,Och toffslärkorna ens ej nejderna plä kringflyga?Går du som bjuden gäst till gelag, eller trampar i vinpressHos nån borgare? — Så, då du har framvandrar på vägen, 25Dånar hvarendaste sten, som träffas af pjexornas sålor.Honom svarade jag: vän Lykidas, alle berätta,Att du din Syrinx bäst bland samtliga herdarna spelar,Likasom, bland skördmännerna ock; det fägnar mitt sinneSärdeles, fast likval jag menar mig visserlig vara 30Äfvenså god. Som du. — Skördfesten jag går till, ty vännerBeda ett offermål åt den fagerbeslöjade Deo,Egnande förstlingens gård, ty åt dem uppfyllde gudinnan,I högst rikeligt mått, den kornförträffliga logen.Men nu, välan, (ty vår väg är gemensam och dagen gemensam, 35Låtom oss sjunga) kanhända den ene den andre förnöjer.Ty ock jag kan drilla en ton, och af alla en utmärktSångare kallas jag väl; dock är lättrogen jag icke,Nej, visst icke! Ty jag, i min tanke, ej vinner i sångkonstHvarken Sikelidas' son från Samos, ej heller Philetas, 40Utan, en groda lik, jag med gräshopporna täflar.
Så jag på allvare sade. Getherden, leendet fryntligt,Svarte: jag skänker dig strax herdstafven, emedan en äktaTelning af Zeus du mig är, utbildad till idelig sanning.Mycket förhatelig synes han mig, byggmästarn, som äflas 45Lika hög med Oromedon's topp uppföra en bostad:Sånggudinnornas fåglar ock så, då mot Chiiske sångarn,Kraxande, utan det ringaste gagn, de sig förarbeta.Men nu välan, fritt låtom oss snart herdqvädet begynna,Simichidas! — Se till, du min vän, hurvida dig täckes 50Denna min sångstump, hvilken jag nyss på berget har utkläckt.
Lycka åt Ageanax på dess sjöfärd till Mitylana,Både när sunnan jagar, vid vestliga kiden, de våtaVågor, och när på Okeanos står med föttren Orion,Blott han Lykidas, tänd i lågor utaf Aphrodita, 55Räddar, ty brinnande är den kärlek till honom jag hyser!Ock Halkyonerna lugne så böljornas svallning, som hafvet,Äfvensom östan och vestan, som upprör tången i sjödjup!
Halkyonerne mest ju utaf de blåa NereiderÄlskas bland fåglars här, som sitt rof uppfångar ur hafvet. 60Måtte nu Ageanax på sin sjöfärd till MitylanaFinna en gynnsam vind, och till hamnen lyckligen hinna!Jag, den dagen, en krans af dill eller rosor kanhändaEller en levkojkrans kring hufvudet knyter, och öserMitt Pteleatiske vin ur blandningspokalen, vid brasan 65Makligen sträckt; mellertid skall man rosta mig bönor i elden,Till armbågen dessutom åt mig skall bädda ett lägerAf Konyza, Asphodelos, af mångkrusigt Selinon.Tanken fästad vid Ageanax jag gladligen dricker,Läppen mot bägrarna tryckt, allt ändatill yttersta dråggen. 70Skola så blåsa på flöjt två herdar, den ene Acharner,Och Lykopit den andre; bredvid skall Tityros qväda,Hurusom Daphnis förr, oxherden, för Xenea glödde,Hur han kring bergena smög, och hur ekarne honom begreto,Samtlige de som vexa på strändren af Himeras-floden, 75När han trånade bort, som snön försmälter på Haimos',Athos' och Rbodopas' berg, eller Kaukasos' yttersta klinter;Qväda kan skall, hur förr getherden i rymliga asken,Efter sin herres nidingsbefäl, vardt lefvande inlaggd,Hur han med läckraste blommor utaf trobbnäsiga bina 80Matades, medan de flögo från ängen till doftande cedern,Derför att sångmön gjutit i mun hans ljufvelig nektar.Ack, du sälle Komatas, dig sådana fröjder föruntes,Du i asken var stängd, med håningskaka dig binaNärde, och så från början till slut tillbragte du våren, 85O att, medan jag lefver, med mig du bland lefvande vore,Hur jag då ginge på bergen i vall med din ståtliga gethjord,Glad att höra din röst, då inunder ekar och furur,Sjungande skönt, du hvilade dig; min bäste Komatas!Och när detta var sagdt, han slutade; genast derefter 90Jag uppstämde såhär; vän Lykidas, nympherna mycketAnnat kostligt mig lärde, enär på bergen med kornaVall jag gick, som måhända till Zeus' thron ryktet har burit,Ges dock skönare sång visst icke, än den som jag ärnarNu undfägna dig med. Hör på! — du är vän till de sångmör. 95
Nöso Simichidas till ju Eroterne; ty han, den arme,Älskar Myrto så högt, som våren af killingen älskas.Men Aratos, som mest af sagde mannen är omtyckt,Hyser af hjertat till gossen begär, Det känner Aristis,Redelig man och förträfflig, som icke att sjunga vid cittrans 100Samljud Phoibos en gång vid sin trefot ville förmena; —Vet, hur för gossen Aratos i flammande låga är upptänd.Honom, o Pan, du som Homola's fält, det sköna, besitter,Må, okallad, uti den älskandes armar du föra,Antingen späde Philinos det är, eller också en annan! 105Huldaste Pan, om detta du gör, de Arkadiske svennerAldrig med Skiller på axlar och länd dig någonsin meraGissla måtte, enär af kött för litet är framsatt;Derest du annat besluter, så svide din hela lekamen,Söndersliten af naglar, uppå brännässlor du ligge; 110Då må i vintrens strängaste köld på Edonernes fjellarBredevid Hebros' flod och nära till björnen du dväljas;Måtte om sommarn du gå längst borta hos Aithiopeer,Under de Blemyers häll, dän Neilos mera ej skådas!J, som lemnaden Byblis' och Hyetis' ljufliga källa, 115J, som det höga fästet bebon hos blonda Diona,O, J Eroter små, som liknen de rodnande äpplen,Skjuten med bågen åt mig den tjusningsfulle Philinos,Skjuten; — men vännen sin den olycksfulle ej aktar.Ren är hans hull mer vekt än päronet; flickorna säga: 120Aj, aj, käre Philinos, din fägrings blomma förvissnar!Framdeles mera vid dörrn ej skola vi vakta, Aratos,Framdeles mer ej taga ett steg, och den tidige tuppensSkrik må gifva en annan till pris åt pinande frysning;Molon ensam är unnadt, min vän, att plägas med sådant; 125Vi må sköta vår ro, infinne sig äfven en käring,Som kan spotta och bort från oss afvärja det fula!
Så jag qvad; herdstafven åt mig, med kostelig mysningLikasom nyss, förärade han, till en Musernas' gästskänk.Mannen dervid tog af åt venster, och vägen till Pyxa 130Vandrade hän, men jag och Eukritos till PhraidamosStällde vår gång, med den sköne Amyntichos, der vi på djupaBäddar af mastix' doftande blad oss sedan lade,Lade oss, hjerteligt nöjda, på nyss afplockade rankor.Popplar och almar i mängd högt öfver vårt hufvud nu hördes 135Susa; och nära intill, en nymphrens heliga källaUr bergsgrottan sipprade fram, och sorlade trefligt,Men i de skuggiga grenar en hop Tettiger, så solvarm,Pladdrade allt om hvaran enträget, i fjerran en steglitsBland törnhäckarnas taggiga snar ömt pittrande hördes; 140Der toffslärkor nu sjungo och fink, der suckade turturn,Der de gyllene bin kringsurrade källornas bräddar.Rikelig sommar doftade der, der doftade frukter.Päron rullade oss vid fötterna, äpplen vid sidanRundeligen och rikt; derhos nedstörtade ymnigt 145Qvistar med plommon på, som bågnade neder till marken.Från vinkrukornas lock fyråriga vaxet man löste.J Kastaliska mör, som bebon Parnasiska höjden,Monne väl nånsin uti stengrottan hos Pholos en dylikBägare ställt för Herakles å bord den åldrige Cheiron. 150Monne väl nånsin ännu fårherden vid floden Anapos,Sjelf Polyphamos, den starke, som slungade hällar från berget,Sådan nektar förfört att skutta omkring i sitt fårstall,Sådan en herrlig dryck, som J då utblandaden; nympher,Bredevid åkergudinnan Damater' altare? — Måtte 155Jag i dess kornhög än få fästa min väldiga vanna,Måtte hon le dervid, med knippor i händren och vallmo!
VIII. Idyllen.
Uppå de höga bergen en gång fårherden MenalkasMötte — så sägs det — Daphnis, den fagre, som vallade korna.Hvardera var ännu gullockig, och hvardera ungsvenn,Hvardera kunnig på pipan, och hvardera kunnig att sjunga.Först, anskådande Daphnis, så hår begynte Menalkas. 5
Menalkas.
Sjunger med mig du, Daphnis, som vallar de råmande korna?Dig jag vinner i sång, så mycket mig nånsin behagar.Daphnis derpå gaf honom ett svar i följande ordlag.
Daphnis.
Syrinxblåsare du, o Menalkas, de ulliga fårensHerde, du vinner mig aldrig i sång, hvad helst dig må drabba. 10
Menalkas.
Vill du det således se, vill då ock utsätta ett sångpris?
Daphnis.
Vill det visserlig se, vill ock utsätta ett sång pris.
Menalkas.
Men hvad skole vi sitta, som är oss båda behagligt?
Daphnis.
Jag uppsätter en kalf; sätt du ett lamm, som är morlikt.
Menalkas.
Icke vill jag uppsätta ett lamm, ty kinkig är far min, 15Äfvensom mor; om qvälln uppräkna de samtliga fåren.
Daphnis.
Nå, hvad sätter du upp? hvad pris skall segraren vinna?
Menalkas.
Syrinxpipan, den sköna, jag gjort, med stämmorna nio,Fogad med hvitt vax samman, och ofvan lika och nedan,Henne satte jag upp; af min fars uppsätter jag intet. 20
Daphnis.
Jag besitter jemväl en pipa med stämmorna nio,Fogad med hvitt vax samman, och ofvan lika och nedan.Nyss jag gjorde den, än det svider i detta mitt finger,Ty af röret, som spjelkte i tu, det sårades illa.Men ho dömmer oss? ho åhörare mände oas vara? 25
Menalkas.
Än om vi ropade hit getherden som sitter der borta,Der åt killingar små den hvita hunden så glafsar? — — —
Gossarne ropade; strax getherden, som hörde, sig infann.Gossarne sjungo; och strax getherden var villig att dömma.Först, af lotten bestämd, nu började piparn Menalkas. 30Sedan i vexlande gång föll Daphnis in, ock så fortgickHerdeqvädet; och först begynte Menalkas som följer.
Menalkas.
Dalar och floder, gudomliga slägt, om nånsin Menalkas,Syringxblåsaren, qvad eder behaglig en sång,Lemnen, så sannt jag det önskar, åt lammena bete, men kommer 35Daphnis med kalfvarna hit, vare det ymnigt jemväl!
Daphnis.
Källor och gräs, förtjusande ängd, om någonsin Daphnis,Näktergalarna lik, höjde sin drillande röst,Göden min boskapsdrift, och skulle till eder MenalkasKomma, med glädje också finne han rikligen allt! 40
Menalkas.
Vår öfverallt, och gräs öfverallt, och jufren så stinnaSes af mjölk öfverallt, lammen de vexa så fort,Hvar den tjusande flickan sig närmar, men vänder hon ryggen,Herden han tvinar sjelf, likasom blommorna, bort.
Daphnis.
Fårena der och getterna der få tvillingar, bina 45Fylla kuporna der, ekarne högre man ser,Hvarest Milon går, den fagre, men vänder han ryggen,Boskapens vallare sjelf, boskapen magrare blir.
Menalkas.
Bock, du de hvita gettrens gemål, der skogen är djupast, —J trubbnäsor också, killingar, släcken er törst! 50Ty derstädes är han; gå, kullige, säg du åt Milon:Proteus äfven, en gud, vallade hvalarna sjelf.
Daphnis.
Icke mig Pelops' jord må unnas att ega, ej hellerGyllne talenter, och ej springe jag vinden förbi!Men med dig i min famn jag här vid berget vill sjunga, 55Skåda de betande får och det Sikeliska haf.