— Här har druckits nog för i kväll, förklarade han. Det är bäst ni går er väg nu, så jag får stänga.
Intet parlamenterande hjälpte, men huruvida det skulle blifvit så alldeles lätt att värkligen afhysa det envisa sällskapet är tvifvelaktigt nog, såvida inte en af gästerna råkat säga, att man inte kunde begära att en nygift man skulle tillbringa hela natten med drickande. Då slog stämningen om med ens och, efter en ytterligare salva af skämtsamma anspelningar samt ett skråligt försök att hurra för bruden, begåfvo de, som inte bodde i huset, sig bort, medan hotellgästerna med mycket besvär och stort buller knogade upp till öfra våningen, lämnande värden att stänga och släcka gasen.
Därunder var det som om det grofkorniga skämt gästerna i sista stunden affyrat hade nytändt Tuominen gamla lust till Lena. Under det skarpa drickandet hade han als inte kommit ihåg henne utan motståndslöst hängifvit sig åt ruset, men Wehkalainens besynnerliga beteende hade väckt honom och satt hans hjärna i arbete igen. Sedan behöfdes blott gästernas anspelningar för att all den sprit han förtärt skulle värka som eld under en panna. Medan han räknade ihop kassan för dagen steg begärelsen alt högre inom honom, men nu fann han nästan nöje vid att vänta och pina sig själf. Nu, då hon inte mera kunde afvisa honom, hade det ju ingen brådska.
Men på samma gång han tänkte på detta, sköto andra visioner upp och i dem spelade Lena sådan han sett henne om natten, då hon dref ut honom med damborsten, hufvudrollen. Han bet ihop käkarna och sväljde ett par gånger, slog i åt sig ett stort, bräddfullt glas whisky samt tömde det i ett drag. Därpå skrufvade han ned gasen och gick upp i sitt rum för att först låsa in sina penningar.
En stund därefter vaknade Lena vid det någon sökte öppna hennes dörr.
— Hvem är där?
— Hvem annan skulle det väl vara än jag, svarade Tuominen otåligt. Det förargade honom att finna dörren stängd.
— Hvad vill ni? gå och lägg er och låt mig vara i fred.
— Seså, prata inte nu utan öppna dörren. Din man må väl få komma in när han vill!
— Min man är ni inte ännu, och så länge håller jag min dörr stängd. Gå nu till sängs och ställ inte till något spektakel. Lenas röst ljöd helt vänlig och i själfva värket kände hon sig häller inte förargad. I morgon skulle de ju vigas — — —
Men Tuominen blef rasande. Skulle han låta afspisa sig så snöpligt och stå som ett åtlöje, bara för att hon hade några dumma griller om vigsel med präst? Den länge kufvade begärelsen, spritångorna och vreden tillsammans tumlade om i hans hjärna och bragte honom på en gång i sådant raseri att hans röst ljöd hes och skroflig.
— Om du inte öppnar dörren på ögonblicket så sparkar jag in den, förb—a mig gör jag inte det!
— Ni är väl inte galen häller! hördes Lenas röst tätt innanför dörren. Hon hade rusat upp ur sängen, skrämd af Tuominens tonfall, som inte lämnade något tvifvel om att han menade hvad han sade. — Var nu hygglig och gå! alt ännu i bedjande ton.
Ett våldsamt slag mot dörren var alt det svar hon fick, och det bragte också henne i harnesk.
— Jaså, det börjas på det sättet, sade hon i helt annan tonart än förut. Nå, bättre är det att det händer i dag än i morgon. Vänta skall ni få på, att få mig till prästen, om ni håller på så här. Gå genast från min dörr eller också går jag i morgon och det blir ingen vigsel af mellan oss.
Det var halmstrået som bröt kamelens rygg. Flämtande af ursinne framstötte Tuominen i afbrutna satser en ström af svordomar och skymford, medan han gång på gång sparkade till dörren så den knakade i fogningarna.
— Går, säger du! Du går så i h—vete häller. Det är slut nu med dina konster — och jag är den som befaller. Öppna på ögonblicket, om du inte vill ha mera stryk än du orkar ta emot — — —
Han kastade sig med hela sin kroppstyngd mot den klena dörren, som flög i stycken, illa skakad som den redan förut var.
Lena sprang med ett högt skrik så långt undan som hon kunde komma, men inom ett ögonblick hade Tuominen hunnit fram till henne och slog henne våldsamt i ansiktet. Intet annat än vanvettigt raseri kände han numera och därjämte begär att krossa hennes motstånd en gång för alla. Han grep henne med ena handen i håret och höjde den andra till ett nytt slag, då med ens Wehkalainens röst hördes genom tumultet:
— Jaså, du slår kvinfolk, din rackare! men nu ska' du få se på f—n.
Och Wehkalainens årslånga, tysta och tillbakaträngda förbittring mot blodsugaren gaf sig luft i ett kok stryk sådant Tuominen aldrig förut varit med om. Ett ögonblick sökte han sätta sig till motvärn, men det nästa låg han kullslagen på golfvet, bedjande om nåd och försköning under slagen, som obarmhärtigt haglade ned på honom.
Slutligen lade Lena sig emellan. Hon kunde ju inte se karlen ihjälslagen midt för sina ögon häller, och dessutom hade hon nu hunnit kasta litet kläder på sig, så att hon kunde träda fram.
— Låt det vara nog nu, sade hon. Nog lär han nu låta mig vara i fred.
— Det är det bästa han kan göra, men egentligen borde han ha litet mera för min egen skull. Wehkalainen lämnade med synbar motvilja sitt värk, det han inte tycktes anse stort mera än halfgjordt, ehuru krögaren stönande och med slutna ögon låg kvar på golfvet, altför mörbultad att stiga upp.
— Rör på dig, kommenderade matrosen, i det han omildt berörde den liggande med foten. Och då Tuominen mödosamt reste sig, tog han honom i armen, ledde honom till hans eget rum och låste dörren från yttre sidan, hotande med en grof ed att slå sönder hvartenda ben i hotellvärdens kropp vid minsta försök att kalla på hjälp. Därpå gick han tillbaka till Lena, som under tiden förfullständigat sin klädsel och nu var sysselsatt med att bada sitt illa svullna ansikte med kallt vatten.
— Hvad ämnar du nu taga dig till? frågade han. Jag måste härifrån redan i natt, annars låter han häkta mig och sedan vet man inte huru det går. I morgon dag reser jag från New-York och tar hyra från en annan stad, men för dig blir det värre, han är i stånd till hvad som hälst.
— Jag blir inte häller här, förklarade Lena bestämdt. I morgon går jag, om jag så aldrig får någon tjänst mera.
— Inte kan du gå som du vill, när du gift dig med honom, sadeWehkalainen medlidsamt.
— Jag är inte gift, protesterade Lena. Och så beskref hon alt som förefallit tidigare på dagen.
Den gamla matrosen klådde sig betänksamt i hufvudet. Det var en högst kinkig kasus att utlåta sig om, ty så mycken aning om lagar och seder i Amerika hade också han, att han visste det en domare kunde viga utan biträde af präst. Frågan var nu bara om den sluskige karlen, hvarom Lena talade, värkligen var en domare.
— Nog är jag rädd för att du är gift i alla fall, sade han slutligen tveksamt och då vet jag sannerligen inte hvad jag skall råda dig till.
Lena brast i gråt. Om hon värkligen var gift med Tuominen så var hon olycklig, nu visste hon det. Sådan han visat sig i natt kunde hon tro honom om hvad som hälst — härnäst skulle han väl slå ihjäl henne. Hon snyftade alt bittrare.
— Vill du rymma? frågade Wehkalainen tvärt. Han hade fått en idé.
— Jo, men hvart? Jag känner ju ingen människa här i landet.
— Ja, inte just jag häller. Men jag känner ändå till flera trakter i Michigan och Minnesota med, där det fins hela byar af finnar. Dit kunde du resa.
— Ar det inte förfärligt långt dit?
Det var åter en brydsam fråga, ty Wehkalainen hade passerat genom Minnesota och Michigan på återväg från San Francisco. Han hade under sommaren arbetat hos några finska farmare och hade sedan färdats till New-York på en hvetepråm, där han i sällskap med några andra drifvare omsatt säsongens besparingar i en sådan mängd whisky att han inte hade det minsta minne af resans längd. Men han trodde inte att det var så farligt långt med bantåg.
— Men om Tuominen får reda på att jag är där, så kan han väl få mig tillbaka med kronoskjuts? frågade Lena, öfvertygad om att en så vacker institution som "kronoskjutsen" fans införd i hvarje civiliseradt samhälle.
— Det skulle han väl kunna, menade Wehkalainen, med tanken på polisens ogenerade sätt att handskas med förrymda sjömän. Och enligt alt hvad han visste var väl lagen mycket strängare mot förrymda hustrur.
— Då är det inte värdt, pustade Lena. Jag har bara den skammen till att bli fasttagen.
— Strunt, sade matrosen. Han hade rymt mera än en gång och vanligen hade det lyckats utmärkt.
— Det kan så vara för en karl, invände Lena med en djup känsla af afund mot det kön som kunde säga "strunt" om kronoskjutsen, men för mig vore det en evig skam om polisen tog mig. Nog måste jag bli här, om han också slår ihjäl mig. Hon började gråta på nytt.
— Så res hem, sade Wehkalainen otåligt. Där kan han ingenting göra åt dig och ångbåtar går det hvar dag.
— Jag har inte pengar, snyftade flickan. Två daler är alt hvad jag har, han har inte gifvit ut något för den här veckan.
— Ja, men jag har, försäkrade Wehkalainen, som nu en gång var besluten att spela Tuominen ett gement streck. Du kan få låna af mig tills vi träffas igen, tillade han skämtsamt.
— Inte vill jag ta dina pengar, protesterade Lena. Gud vet om vi träffas igen i den här världen.
— Det gör ingen skilnad. Jag bara super upp dem, om du inte tar dem. Vill du så gå vi strax ned till Castle Garden och vänta där tills du få biljett så kan du resa med första båt?
— Nog hade jag tänkt stanna tills jag arbetat ihop åtminstone tvåhundra daler, sade Lena fundersamt, med en sista, sorgsen afskedstanke till sina vackra rikedomsdrömmar, men hällre far jag hem med mindre än jag blir kvar här i huset.
— Allräj, sade Wehkalainen afgörande. Du kan få min sjömanssäck för dina saker. Kistan kan jag inte bära allena, men det mesta du har går nog i säcken.
— Bry dig inte om det. Vi orka nog bära kistan tillsammans och hällre lämnar jag den på gatan än här, sade Lena hurtigt. Hon fick en riktig hjärtklappning vid tanken att redan om några timmar vara på hemväg, och det lifvade upp henne.
Inom några minuter var byrålådornas innehåll tömdt i kistan, hvilken de båda så tyst som möjligt buro ned, och kort därpå vandrade de raskt nedåt Chenystreet, som denna tid på dygnet var tyst och öde.
Vandringen ned till hamnen blef både lång och tröttande och mera än en gång måste de pusta ut, hvarvid Lena alltid kastade en ängslig blick nedåt gatan, där Tuominen möjligen kunde dyka upp. Men alt gick lyckligt. Då de omsider kommo in i Batteryparken, där träden prunkade i alla indiansommarens granna färger, drog Lena ett djupt andetag af lättnad. Och ännu lättare andades hon, då Wehkalainen, sedan de småsofvit några timmar på en bänk under förväntan på att Castle Gardens portar skulle öppnas, efter endast några minuters frånvaro kom tillbaka med en biljett, som gälde ända till Wasa, och hemtade med sig en pojke, som på en handkärra skulle forsla kistan till ångbåtsbolagets docka. Det var visst ett par mils väg dit, men det betydde ingenting, då de bara behöfde följa efter handkärran. De hunno fram i så god tid, att Lena till och med började känna sig ängslig för att Tuominen ännu skulle kunna få tag på henne.
Men Wehkalainen lugnade henne med att det inte var troligt. Och för öfrigt skulle hon inte bli lämnad allena, ty han hade vid närmare betänkande och då pengarne väl räckte till, köpt biljett också för sig själf öfver till Liverpool. Man kunde aldrig veta, menade han, hvad Tuominen kunde taga sig till, då han såg att Lena rymt, och i Liverpool var det åtminstone lika lätt att få hyra som i New-York. Det lugnade Lena fullkomligt, och vissheten att hafva en bekant människa att lita till under resan, bragte henne i så godt humör, att hon nästan helt och hållet lyckades slå bort tanken på de hundra dollars mera hon ansåg att hon rättvisligen borde ha fört med sig från Amerika.
Men då den väldiga ångaren lade ut och långsamt lämnade kajen på alt längre afstånd, trängde den sig på henne igen, starkare än förut. Och då om en stund New-Yorks husrader längst borta begynte smälta ihop till en enda otydlig massa och frihetsgudinnans jättestaty blef alt mera lik en dimfigur i den lätta, höstliga solröken, då steg bitterheten af den stora missräkningen henne ända upp i halsen. Och det var med en tydlig återspegling däraf i röst och min hon i djupt öfvertygad ton sade till Wehkalainen, att det inte betydde mycket huru rikt Amerika var, då det hade så usla lagar, att den fattige inte hade någon rätt.
Den gamla matrosen såg fundersam ut, medan han långsamt stufvade in en ny laddning tuggtobak och med tungan jämkade den till rätta till vänster i munnen, där den ständigt på samma ställe valkade bussen åstadkommit en knöl, som liknade en utväxt på käkbenet.
— Det är inte lagarnas fel, sade han slutligen då operationen var lyckligt slutförd, de äro bra nog. Men människorna ä' dåliga, ser du, och då hjälpa lagarna till ingenting.
Enoch Muponen på krigsstråt.
Fordom tillhörde Amerika indianerna, men i våra dagar tillhöra indianerna Amerika. Präriernas och skogarnas f.d. fria söner hållas numera instängda på reserverade områden, där regeringen genom sina soldater vaktar dem så noga som trots några raskreatur, välvilligt tillåtande dem att svälta, frysa, lefva och dö huru fritt och oinskränkt som hälst, så länge de bara inte försöka lämna sitt område och upplifva gamla buffeljaktminnen med de stora boskapskungarnas oxar, kor och kalfvar, hvilka i tusental ströfva på betesmarkerna rundtom reservationerna. Göra de det, så blir det annat af. Armén mobiliseras, proviant- och ammunitionskontrakt uppgöras och pengar stjälas så intensivt som blott amerikanska eller ryska kronoleverantörer kunna göra det.
Därmed är nu likväl på intet vis sagdt, att inga pengar stjälas under andra än krigstider i Amerika. Tvärtom stjäles där alltid högst betydligt och ingalunda minst af dem, som på regeringens vägnar dela ut föda och kläder åt Amerikas forna egare. Ty så långt ha indianerna, trots trägen och långvarig öfning, ännu inte kommit att de kunde lifnära sig endast med gräs och rötter, och därför är regeringen tvungen att förse dem också med en del andra födoämnen. Två gånger i månaden samlas krigarne till den plats inom reservationen, som kallas agenturen, och där utlämnar Onkel Sams ombud till de röde alt hvad de under de närmaste två veckorna anses kunna behöfva för att hålla kropp och själ tillsamman.
Men nu variera åsikterna härutinnan tyvärr rätt betänkligt. Agenten anser att oxar, som längesedan svultit af sig alt annat kött än de hårdaste musklerna och de segaste senorna, äro goda nog att gnaga på för rödskinn, medan dessa åter hålla före, att ingen annan än agenten kan bli fet på dylik diet — och så uppstå dispyter. Ibland lyckas det agenten att lugna sina skyddslingar med ett eller annat skålpund ruttet mjöl mera än han noga taget ämnat gifva dem, men ibland lyckas det inte, och då draga de röda männen bort, stjäla hästar och boskap och slå ihjäl ett eller annat blekansikte i omnäjden för att gifva tillbörligt uttryck åt sitt missnöje.
Då är spektaklet färdigt. Förenta Staternas öfvergeneral rycker i fält med armén, tidningarna trycka spalt på spalt med beskrifningar om de röda djäflarnas — det är den tekniska termen — grymhet, blodtörst och list och fasta föresats att hällre stupa till sista man än underkasta sig, obegripliga kvantiteter proviant förtäras af trupperna och sådana massor ammunition förbrukas — alt enligt leveranskontrakten — att de borde förslå för expedierande af hvartenda rödskinn i landet till de sälla jaktmarkerna. Om flera eller färre veckor, beroende på årstiden och väderleken, lyckas det sedan att drifva indianerna tillbaka till agenturen, där de arma djäflarna tagas emot med öppna armar såsom förlorade, men återfunna och ångrande söner. Och då de vid det laget svultit tillräckligt för att med god smak tugga till och med leveransoxar, så äro de nog så villiga att tända fredspipan, isynnerhet som de i anledning af tillfällets högtidlighet få tobaken till den gratis. Så ungefär ser ett indiankrig ut i våra dagar.
Det sista, som till dato inträffat, gick af stapeln för litet mera än ett år sedan ute i South Dakota. Den gången var det Sioux indianerna, som tröttnat på regeringsdieten, och då de vid föregående enahanda tillfällen visat sig rätt segslitna i sin opposition, så väntade man sig något mera än vanligt intressant, hvarför också till krigsskådeplatsen samlades en mängd tidningskorrespondenter — och bland dem äfven jag. Tillfället att få se en bit gränsmarkslif ute på prärierna under särskildt intressanta omständigheter var för godt att försummas, och därför steg jag en gnistrande kall Januarimorgon ur järnvägskupén vid stationen Rushville i Nebraska, tätt invid Dakotagränsen, samt började genast i sällskap med en annan tidningsman, den jag råkat på tåget, leta efter någon, som vore villig att sälja eller hyra oss ett par hästar för ridten ut till Pine Ridge-agenturen och för begagnande under kampanjen.
Den lilla präribyn var full af folk: statsmilis, som ryckt ut för att mota ett möjligt försök af rödskinnen att bryta sig väg åt Nebraska till och falla öfver nybyggena längs reservationens södra gräns, forkarlar med hästar och stora, fyrhjuliga vagnar, afsedda för transport af förnödenheter ut till högkvarteret, cowboys, som förrättade kurir och späjaretjänst, och slutligen en brokig hop människor, som skyndat undan från de närmast hotade nybyggena med barn och bohagsting, och nu, så godt sig göra lät kamperade i byns fåtaliga brädskjul eller på dess enda gata. Det såg helt krigiskt ut, alt detta vimmel af militär och annat folk, men ändå kunde jag inte förmå mig att tro på allvaret af hela kriget.
Inte ens sedan vi lyckats träffa aftal om ett par präribronchas och sent omsider kommo i väg, föreföll mig färden stort annat än som en lustridt, så öde och tom och fredlig såg näjden ut — dock att märka att uttrycket lustridt måste tagas bildlikt, ty ridten var i själfva värket inte lustig als. Hästarna voro af den riktiga präritypen och utmärkte sig för ett traf, som redan inom den första kvarten bibragte oss en liflig öfvertygelse om sanningen af en del resandes berättelser om huru gauchos i Sydamerika göra kött mört genom att placera det mellan sadeln och hästryggen och sedan rida på det en stund. Våra hästar kunde också göra kött mört, det betviflade vi inte als, efter ett halft dussin mil eller så.
Men sedan vi hunnit öfver den terräng som bevakades af milis-trupperna och in på de uppstudsiga indianernas område, samt i anledning däraf funno oss föranlåtna att inslå en raskare fart, försonades vi helt och hållet med våra riddjur, som i en långsträkt, half traf-, half galopptakt tillryggalade mil efter mil, den ena långsluttande åsen upp, den andra ned, utan att tröttna och utan ett felsteg. Det var rent märkvärdigt att lägga märke till de små djurens sega uthållighet — och stort annat var där inte häller att lägga märke till i den altjämt lika öde och liflösa näjden. Grågult gräs i glesa tufvor, som visade den skarpfrusna, gråa leran emellan, här och där en fläck af smutsig, damblandad snö och någon gång nere i dälderna snår af vide och en eller annan nödvuxen, vindpiskad tall.
Väl hälften af den trettio mil långa vägen hade vi ridit och hade småningom kommit in i en trakt, där det sista snöfallet varit rikligt nog att hölja marken med ett obrutet snötäcke, som hållit dammet nere och därför var bländande hvitt, då vi från krönet af en af de låga åsarna blefvo varse en man, som nere i dälden stretade framåt i samma riktning som vi. Inom kort voro vi så nära, att vi tydligt kunde iakttaga hvar detalj af figuren, medan vi läto hästarna i skridt gå vägen uppåt nästa ås.
— En underlig typ den där, anmärkte min kamrat, medan jag förgäfves sökte tvinga min hjärna att utreda det intryck af gammal bekant, som den fyrkantiga, gråklädda gestalten där framför oss gjorde på mig. De där breda axlarna, med ett hästbetsel slängdt öfver den ena, den korta nacken och det runda hufvudet, täckt af en skinnmössa och framför alt den stadiga, säkra gången — alt det där hade jag sett förut.
Mannen hade påtagligen redan varseblifvit oss, då vi redo ned i dalen och vände därför inte ens på hufvudet, ehuru han måste hört hästarnas steg på den hårdfrusna marken. Han bara trampade jämt och stadigt vidare, och då begynte det klarna i mitt minne. Hemma i Finland var det jag mången gnistrande kall vinterdag sett dylika breda ryggar, sett samma slags stadiga fjät stiga vägen framåt, medan jag i sakta mak åkte uppför någon backe och hästens andedräkt stod som en hvit rök i den bistert kalla luften.
Jag red på för att få en blick på mannen också framifrån, men redan då jag kom i bredd med honom häfdes de ringa tvifvel om landsmanskapet jag ännu hyste, ty där, ur vänstra byxfickan, dinglade vid en smal, svart läderrem en piprensare af mässing, en sådan där krökt tingest med ett hål för remmen i öfra ändan, sådan man nog inte kunde köpa den i hela vida världen annat än i finsk landthandelsbutik.
— God dag, sade jag.
— God dag, svarade han i det han såg upp, så likgiltigt som om det händt honom minst en gång om dagen att där ute i indianterritoriet bli tilltalad på sitt eget språk. Men han stannade likväl och sträckte säfligt fram handen, då jag räckte honom min till hälsning.
— Hvarifrån kommer herrn? frågade han därpå, i det han ur bröstfickan drog fram en liten masurpipa med mjukt skaft och hornmunstycke och klämde ned dess innehåll med pekfingret.
Det upplyste jag honom om och frågade sedan i min tur, hvart han var på väg och huru det kom sig att helt ensam trampade omkring här i indianlandet. Visste han inte att det var krig med de röde?
— Joo, nog visste han att där var någotslags bråk å färde och det var till och med just anledningen, hvarför han var stadd på vandring. Föregående afton hade det tattarbyket stulit hans häst från en liten farm, som han hade strax utanför reservationen. Han var nu på väg för att söka få den tillbaka.
Trodde han då, att indianerna så där utan vidare skulle lämna ut hästen blott han fick rätt på dem, frågade jag vidare.
— Någotslags länsmän måste de väl ha också här i landet, svarade han trankilt, i det han strök eld på en tändsticka och tätt omslöt piphufvudet med båda händerna, medan han sökte få dess innehåll att brinna. Och sedan operationen lyckligt slutförts, blåste han ut en god munfull rök och tillade, att med en sådan hop krigsfolk, som tågat ut efter indianerna — tattarne enligt hans uppfattning — så kunde det väl inte bli svårt för länsmannen, eller hvad han nu må kallas, att skaffa rätt på en stulen häst.
Mot den logiken kunde det inte argumenteras, det förstod jag godt, men hvad jag inte förstod, var huru karlen inte hade desto tydligare begrepp om saker och ting i ett land, där han redan blifvit jordägare, och därför lämnade jag hästaffären åsido samt frågade i stället, huru han råkat slå sig ned där i trakten och huru länge han varit i Amerika.
— Halftannat år, sade han. De hade, en hel flock finnar, genast i New-York värfvats för järnvägsarbete till en linje inte långt härifrån, och då det blef slut, hade han föregående vår tagit upp ett stycke regeringsland, som ju inte kostade något, för att försöka sig på jordbruk. De andra hade dragit längre västerut.
Nu började jag få en aning om, huru det var möjligt att han så litet kände till förhållandena, och medan vi i sakta mak tågade vidare, blef aningen under samtalets lopp full visshet. Han plägade helt enkelt intet umgänge med någon annan än handelsmannen i Rushville, dit han emellanåt förde några bushels hvete för att tillbyta sig de oundgängligaste förnödenheterna, och hade därför häller inte lärt någon engelska. Hästen hade han köpt med besparingar från järnvägsarbetet; en plog och en harf hade han gjort sig själf, och bo gjorde han i en jordkula, den han gräft och inrättat med egna händer. Föregående vår hade han inte hunnit få något stort utsäde i jorden, men det han sått hade slagit väl till, och nu hade han så mycket plöjdt att han på våren hoppades kunna så en tio till tolf tunnor — utsäde hade han tillräckligt. Det var hela hans historia i Amerika, och den hade han ingenting emot att förtälja. Tvärtom var han meddelsam nog, då han en gång kom i farten.
Långsamt blef det ju visst emellanåt där ute i ensamheten, menade han, men det kunde inte hjälpas. Alt hade gått bra nog ändå tills tattarne lagt sig till hästen, som om dagarna fick ströfva fritt omkring, men under vinternätterna delade jordkulan. Bara han fick den tillbaka, så skulle det nog bli bra igen. Det var en brun vallack med hvit strumpa på högra bakbenet. Helt ung häst.
Ett svagt försök från min sida att göra klart för honom, huru ytterst ringa utsikter han hade att få igen sin bruna vallack, misslyckades totalt, och lika liten effekt hade alla föreställningar om, att han kunde råka illa ut på vägen till Pine Ridge, helt ensam och obeväpnad som han var.
Han bara smålog öfverlägset och menade tro på, att han nog kunde reda sig. Indiantattare hade han sett så godt som hvar dag ända tills det här bråket börjades, och var inte det minsta rädd för dem. Och för resten, om de velat göra honom något ondt, så hade de väl gjort det då de stulo vallacken. Om den saken hade de nog varit flera. Den gaf sig inte fast åt hvem som hälst.
Där hjälpte intet resonnerande, det insåg jag och önskade honom härför lycka på färden och så redo vi på, jag och min reskamrat, som kände sig högeligen road af Enoch Muponens historia. En enda indian sågo vi under resten af vägen, men då han uppenbart var ännu ängsligare att undvika oss än vi honom, så kommo vi utan vidare äfventyr på aftonen fram till reservationsagenturen.
Och följande morgon infann sig äfven vännen Enoch. Han hade anländt redan under natten och hade så snart solen gick upp begifvit sig till det läger en del s.k. vänskapligt sinnade indianer slagit upp i dalen nedanför agenturen, för att se åt om hans bruna vallack möjligen fans där. Men intet spår af den hade stått att upptäcka, och därför kom han nu till mig. Jag skulle skaffa honom besked om hvar de andra tattarne uppehöllo sig. Nu kände han sig ändå säkrare än förut om att hela kriget var bara skräp, då ju en hel hop af de röde i allsköns vänskap och fredlighet kommo och gingo bland soldaterna kring agenturen utan att någon oroade dem.
Men han blef smått fundersam, då han hörde att indianerna höllo till ute i ödemarken, minst fem eller sex gånger längre bort än den väg han redan kommit, och att ingen från en dag till en annan kunde säga hvar de vore att söka.
— Då måste man ju ha vägkost med sig, sade han i förtretad ton. F—n också, att jag inte visste det förut. Jag har inte mera med mig än för ett par dagar, så nu måste jag hem tillbaka.
Igen försökte jag öfvertyga honom om att det dock vore mycket klokare att vänta tills kriget var slut och sedan på allvar börja spaningarna efter vallacken.
— Jo, inföll han med en viss hetta, och då ha de ridit den fördärfvad.Nog är det bäst att göra hvad man kan, så länge den är i lifvet.
Därmed begaf han sig på väg efter vägkost och kom först följande dag tillbaka, med betslet öfver axeln som förut. Men då var det redan för sent. Samma morgon hade ordres utfärdats, förbjudande en och hvar att begifva sig längre bort från agenturen än till förpostlinjerna, och det svaga försök jag gjorde att utvärka tillåtelse för Enoch Muponen att passera för att leta efter sin häst, misslyckades naturligtvis.
— Galenskaper! sade stabschefen, i hvars hand afgörandet låg, karlen måste vara från förståndet. Och därvid såg han på mig med en blick, som angaf, att han inte kände sig fullt på det klara med ombudets sinnestillstånd häller.
Muponen blef förargad, då han hörde utgången, men sedan han å sin sida gjort ett fåfängt försök att helt ogeneradt vandra sin väg som om inga förpostlinjer funnits, öfvergick förargelsen till missmod.
— Nu får jag den väl aldrig tillbaka, sade han hopplöst, och hvad skall jag här lefva af när vägkosten är slut?
Den senare delen af frågan besvarade sig lyckligtvis själf ännu samma dag, ty då några af mina kolleger lyckats få reda på de nyheter, hvilka orsakat det generella förbudet mot aflägsnande från agenturen, och i anledning däraf behöfde en kurir för att föra deras telegram till Rushville, erbjöd jag Muponens tjänster för två dollars mindre än det pris herrar cowboys fordrade. Och då jag tillika gick i borgen för hans pålitlighet genom att lofva låna honom min häst, så antogs ombudet med nöje.
Ännu mera nöje beredde det vännen Enoch, som ansåg åtta dollars för en färd till Rushville vara plumpt betaldt, och förklarade sig mera än villig att härnäst föra telegram för hälften, eller fast mindre om så skulle vara.
— Och inte behöfver jag någon häst, slutade han, nog hinner jag dit till i morgon också till fots.
Jag förklarade dock alldeles bestämdt, att de som skickade telegrammen ville hafva dem inlämnade före kl. 12 på natten, och då mörknade hans belåtna min betydligt, i det han frågade huru mycket jag ville hafva i hyra för hästen, men klarnade upp igen, då jag svarade, att kampen behöfde motion och följaktligen inte skulle kosta honom någonting.
Och motion fick den, till och med betydligt mera än jag afsett, ty då vi tidigt morgonen därpå kommo ut ur vår sofbarack var den nya kuriren redan tillbaka, och min häst hängde hufvudet på ett så melankoliskt sätt, att jag helt förargad sökte för Muponen klargöra den betydliga skilnaden mellan att rida en häst fördärfvad och att motionera den.
Men då han högeligen förvånad sade, att han icke kunnat tro annat än att herrarna ville ha det lilla pappret från telegrafen lika fort tillbaka som de andra ned till Rushville, så kunde jag å min sida inte annat än skratta åt hans uppfattning af ett telegramkvittos vikt och betydelse — och i själfva värket hade jag inte häller skäl till annat, då bronchon senare på dagen kryade till igen och med god aptit tuggade sitt foder.
Enoch fick sina åtta dollars, och två dagar senare, då de förut vänskapligt sinnade rödskinnen sent på aftonen med ens bröto upp sitt läger och gåfvo uttryck åt förändringen i sin sinnesstämning genom att från alla håll öfversålla agenturen med gevärskulor, erbjöd sig ett nytt tillfälle för honom att förtjäna pengar. Ingen visste om vägen till Rushville var öppen eller inte, hvarför endast en cowboy befans villig att rida dit med depescher och han begärde femtio dollars för turen.
Priset var öfverdrifvet, men troligen skulle det blifvit nödvändigt att betala det, då de stora tidningarna ju måste få underrättelser om de senaste händelserna, kosta hvad det ville, men jag kallade igen på Enoch Muponen, som alt sedan sin sista expedition dagarna i ända drifvit omkring i närheten af vårt högkvarter, och han var villig att besörja telegrammen för tjugufem.
— Inte skulle jag ens begära så mycket, förklarade han smått generad, men här fins en karl som har en god häst till salu för tjugufem daler och den ville jag gärna köpa. Vallacken får jag väl inte tillbaka numera.
Jag meddelade de andra huru sakerna stodo och de voro så nöjda att de lofvade honom fem dollars extra, om och när han kom tillbaka till Pine Ridge, och så vandrade han att hemta karlen, som hade hästen till salu.
Om en liten stund kom han tillbaka med mannen, hvilken befans vara en Chenyenneindian, anstäld som späjare vid högkvarteret. Huru de två lyckats göra sig förstådda vet allenast den gud, som sätter finska ödemarksbor i stånd att öfveralt i världen reda sig endast med sitt eget språk — förklara det kan ingen. Men Chenyennespäjaren hade faktiskt en häst, den han var villig att sälja för tjugufem dollars, och tio minuter senare red vännen Enoch i väg på den betydligt magra kampen, utan sadel, men med sitt eget betsel, det han med ett grin af belåtenhet hängt öfver hufvudet på sin nya häst.
En smula oroliga kände vi oss visst för honom — de andra troligen mest för sina telegram — men redan vid middagstiden följande dag infann han sig med kvittot, fick sina extra fem dollars och såg själanöjd ut, ehuru han föreföll betydligt styfbent och ögonskenligen sporde mycket ringa böjelse för en sittande ställning.
Efter den mandaten blef han anlitad såsom kurir, så ofta hans häst blott orkade — själf var han alltid redo — och öfveralt inom agenturen blefvo han och hans historia så väl kända, att till och med stabschefen, så snart han visade sig och sade: pass — telekram — Rössville, utan vidare skref ut ett sådant med ett "here old boy, look out for your scalp", eller något i den vägen.
På det enformigaste möjliga sätt gledo dagarna framåt, under oupphörligt manövrerande af trupperna för att utan blodsutgjutelse drifva de röde tillbaka till agenturen, och till ytterst ringa fröjd för oss tidningskorrespondenter, som endast genom högkvarteret kunde erhålla några nyheter, tills ändtligen indianernas hufvudstyrka slog läger endast några få mil från Pine Ridge, och underhandlingar inleddes med höfdingarna om slutlig underkastelse. Då blef situationen intressant, ty misslyckades underhandlingarna, så kunde man hvilket ögonblick som hälst vänta ett angrepp af de mångfaldigt talrikare rödskinnen mot agenturens endast några hundra man starka besättning. Till och med Enoch Muponen begynte förefalla nervös vid utsikten att möjligen ändå inom kort få återse sin bruna vallack, och kunde endast med svårighet afhållas från ett desperat försök att stjäla sig ut till indianlägret, något som var strängt förbjudet.
Så ficks slutligen en öfverenskommelse om en stor pow-wow med höfdingarna till stånd och på bestämdt klockslag kommo de ridande in till agenturen i samlad trupp, målade och befjädrade och mera respektingifvande i sin vilda ståt än åtminstone jag skulle trott det möjligt.
Mellan två led soldater, som höllo åskådarne på tillbörligt afstånd, utan en blick hvarken till höger eller vänster, utan en rörelse eller ett minspel redo de sexton höfdingarna in på agenturens gård, där de lika tyst och allvarsamt sutto af samt bundo sina hästar vid staketet, hvarefter de i en lång rad värdigt tågade in i det stora tältet, där fredsrådet skulle hållas. Där möttes de af kommenderande generalen, hans stabschef och adjutanter i full uniform och af oss tidningsmän i så pass hyggliga kostymer, som vi kunnat åstadkomma efter de många veckornas vistelse i vildmarkerna. Mottagandet försiggick under högtidlig tystnad och lika högtidligt intogo höfdingarna sina platser i en krets på marken, medan generalen satte sig på en stol och vi öfriga förblefvo stående.
Så öppnades öfverläggningarna med ett tal genom tolk af generalen, som uppmanade de röde männen att framlägga sina klagomål mot den store faderns i Washington ombudsmän, och en efter annan stego höfdingarna upp och svarade i ordalag och med åtbörder, som värkligen voro både värdiga och vackra. Flera af dem voro påtagligen födda talare och framstälde sin sak så skickligt, att vi med största intresse följde med förhandlingarna, som redan pågått en tid, då vi med ens hörde ett trampande af fötter utanför tältet och skildtvaktens röst, som förklarade att ingen fick passera.
— Nå, nå — telekram — Rössville, hördes svaret, med ett tonfall, som kom oss alla, ända till stabschefen, att draga på munnen. Ett par gånger upprepades trollformeln med alt ifrigare betoning, men den gången förfelade den totalt sin värkan, och då gick jag ut för att se hvad som stod på, ty att vännen Enoch inte utan giltig anledning försökte tränga sig in, visste jag mycket väl.
Han sken upp af belåtenhet, då han fick syn på mig, och sade med en viktig åtbörd:
— Vallacken är här nu.
— Hvad? frågade jag.
— Vallacken är här, upprepade han, den står där vid staketet bland de andra hästarna. Jag tyckte nog att jag kände igen den, då tattarne kommo, men den var midt i hopen, så att jag inte var säker, och först nu slapp jag in på gården så jag kunde se den.
Under det han talade hade han fört mig fram till planket och pekade ut en duktig brun häst, med en indiansadel på ryggen, ett dito betsel på hufvudet och all möjlig annan grannlåt litet hvarstädes.
— Det är väl bäst att jag tar bort den genast, sade han. Bara herrn säger åt vakten att det är min häst, så slipper jag nog ut.
Det afrådde jag honom dock från att göra, men hvad jag inte kunde förhindra, var att han tog sadeln, betslet och den öfriga grannlåten af hästen och i stället fäste sin byxrem kring dess hals.
Pow-wow'en räckte en god stund ännu och därunder samlades en hop folk, som sett hvad Muponen förehade och godt kunde förstå huru saken hängde ihop, utanför staketet, medan vännen Enoch innanför omsorgsfullt synade sin vallack på alla sidor, kände på dess ben och hofvar och slutligen belåtet utlät sig att den var "åll räjt".
Slutligen kommo höfdingarna ut, åtföljda af tolkarna och tidningsmännen, samt vandrade i högtidlig gåsmarsch fram till sina hästar. De öfriga låtsade som om de inte sågo något ovanligt alls, bundo lös sina riddjur och sutto upp, men en lång, ståtlig karl, grant utstyrd med ett par buffelhorn öfver pannan, gulmålad med röda och svarta tvärränder samt försedd med en lång fjäderkam utåt ryggen, befann sig i tydlig förlägenhet om hvad han skulle göra, då han upptäckte Enoch Muponen hållande den häst på hvilken han ridit in till rådsförsamlingen.
Ett ögonblick sågo de båda styft på hvarandra och därunder blef indianens min alt bistrare, så tog finnen pipan ur munnen, spottade åt sidan och sade:
— Glo du tattarf—n,minär hästen och den rider inte du mera.
Jag kallade på tolken och frågade genom honom, huru rödskinnet kommit sig till hästen. Men indianen svarade ingenting utan såg efter de andra höfdingarna, som långsamt redo bort, blickade på de kringstående, tvekade ännu ett ögonblick — och tycktes så inse att det var en hopplös kasus, hvarför han plockade upp sina tillhörigheter från marken och skyndade med långa steg och mycket liten högtidlighet efter sina kolleger, med den ståtliga fjäderbusken svajande utefter ryggen och ledsagad af åskådarnes skratt och glåpord.
— Egentligen borde han väl ha ett kok stryk också, funderade Muponen, men uppgaf i belåtenheten öfver sin återfunna vallack alla vidare demonstrationer och ledde ut den från agenturens gård under försäkran att nu skulle han genast hem.
Och då vi tidningsmän kort därpå sutto vid vår middag, kom han, ledande sina båda hästar, upp till vår barack, band dem vid dörren, trädde in och gick laget rundt, räckande handen åt enhvar af oss, i det han sade: adjö nu, tackar så mycket, såsom ackompagnement till hvart handslag.
Det var väl förut bestämdt.
Ångbåten från Liverpool till New-York hade redan några dagar varit ute på oceanen, så att de flesta af passagerarne hunnit öfver sjösjukestadiet och kunde vistas uppe på däck samt deltaga i det egendomliga sällskapslif, som råder ombord på en stor oceanångare. Jag för min enskilda del hade tämligen snart fått nog af detta sällskapslif, som just inte föreföll mig synnerligt intressant, och jag tillbragte därefter en stor del af min tid nere på mellandäck, där samlingen af passagerare var betydligt brokigare och just därigenom också hela hopen intressantare än på första klass.
Det är ett egendomligt förhållande, detta att egentligen blott de fattigaste och de rikaste — och långt ifrån alla af de senare — äga mod att helt och och hållet vara sig själfva, att göra och låta som de behaga, kläda sig som det lämpar sig bäst för tillfället och omgifningen, sätta sig öfver andras omdöme och i främsta rummet blott fästa afseende vid egen bekvämlighet och egen fördel — hänsynslöshet i ena fallet, emedan ingen ändå är en tacksam för att man lämnar det egna jaget ur sikte, i det andra emedan i alla fall ens önskningar bli uppfylda så länge man har råd att betala högsta pris för alt. Fattigdomen är brutal, emedan den måste vara det för att icke helt och hållet trampas under fötterna, rikedomen emedan den vet huru stor den mänskliga fegheten är — ofta nog af egen, bitter erfarenhet från den tid, då samlandet pågick med smicker, smil och alt slags kryperi.
Vi hade nu inte mera än en Croesus ombord, och han hörde till det species af släktet, som anser penningar vara illa använda, om de icke utgifvas till fromma för buk och gom, och det slaget är för väl kändt för att kunna reta någons nyfikenhet. De öfriga första-klass-passagerarne voro människor af det vanliga slaget, mer eller mindre sjösjuka, mer eller mindre kära, mer eller mindre glada och sorgsna, af det slags roffiskar, som miljonvis följa med strömmen, sökande snappa åt sig så mycket som möjligt af småfisken, som leker vid ytan och med ett gemensamt namn kallas lifvets goda.
Men på mellandäck fans folk af annat slag, män med irrande, skygg blick och osund ansiktsfärg, tydande på ett lif, förstördt af demonen alkohol, andra med ett bittert, hårdt drag, framkalladt af årslång, lönlös kamp mot nöd och fattigdom, och ännu andra, hos hvilka det bittra, hårda draget längesedan plånats ut och lämnat rum för ett uttryck af slött resignerad underkastelse under alt hvad ödet må beskära. Icke kroppens, musklernas underkastelse, de kunna härda ut med slitet ännu i många år, men själens, som icke mera hoppas på någonting annat än större lätthet att komma åt den dagliga födan, andens underkastelse under den lag, som tvingar den ene att arbeta sig fördärfvad endast för tillfredsställandet af de rent djuriska behofven, och tillåter den andre att slösa all sin förmåga blott på utfinnandet af nya önskningar och behof att fylla.
Alla dessa typer — och många andra jämte dem — voro talrikt representerade på mellandäck, men dessutom fans där folk, som inte hade sin lefnadshistoria skrifven i ansiktet och som därför icke utan vidare kunde hänföras till någon bestämd kategori, men hvilka just därigenom gåfvo några af oss spekulativt anlagda öfverklasspassagerare tillfälle att fördrifva en och annan långtrådig stund med försök att utgrunda, hvad som väl förmått dem till den långa färden.
Jag hade småningom lärt mig känna igen flera af dessa, som inte hörde till någon bestämd klass och hade bland dem särskildt fäst mig vid en af mina landsmän, en man mellan tjugufem och trettio, stor, axelbred och tung, med grå ögon, hvilkas något hängande ögonlock gåfvo dem ett egendomligt bedröfvadt uttryck, och fylliga läppar samt en rund haka, som mera skulle anstått en flicka än en karl. Han höll sig mest i närheten af en kvinna, hvilken påtagligen reste utan annat sällskap och skydd än sina två barn, en präktig liten solbränd, bred och stadig pojke med linlugg, och en flicka, som kunde vara på sin höjd tre år gammal och som alltid hängde sin mor i hälarna. Att han icke var kvinnans man, därtill kunde jag sluta mig af det halft förvånade uttryck af tacksamhet, hvarmed hon tog emot de små tjänster han gjorde henne, och af den halft trotsiga, halft ödmjuka uppsyn, hvarmed pojken med linluggen fogade sig i de förhållningsregler mannen någon gång utdelade, då ungdomens lifskrafter blefvo altför pigga.
— Är det er hustru? frågade jag, för att nu säga någonting, en dag då vi råkade stå i bredd vid relingen borta i fören.
— Nej. —
— Någon släkting? —
— Nej. —
— Hvart är hon på väg? frågade jag vidare, besluten att få ett samtal i gång, trots mannens mycket litet uppmuntrande fåordighet.
— Till ett land i Amerika, som heter Montana, svarade han, med en första blick på den, som inte ville lämna honom i fred.
— Åh, då förstår jag. Hon har sin man därute och reser nu till honom? —
— Så är det, bekräftade han och vände på nytt blicken utåt hafvet, där ett par tumlare simmade i kapp med fartyget och gång på gång lyfte sig ur vattnet så att solljuset gnistrade mot deras våta skinn.
— Hon är väl från samma by som ni? kastade jag fram, i tanke att minnet af hemknutarna skulle göra honom mera språksam.
— Nej, inte ens från samma socken. Jag kände henne inte als, förrän vi träffades på ångbåten från Göteborg, men då hon är helt ensam och har svårt med de båda barnen, så hjälper jag henne litet när jag kan.
— Det var tur för henne att träffa er, sade jag, ty från New-York tillMontana är det hela hopen svårare att resa än från Finland tillNew-York. —
— Inte reser jag så långt, svarade han. Jag stannar väl först i New-York en tid. Men nog kommer hon fram, hon har betalad biljett ända till en stad därborta, där hennes man lofvat möta henne. — Vänta litet, tillade han därpå i det han begaf sig bort till trappan, som förde ned till mellandäckspassagerarnes sofrum.
Om ett par minuter kom han tillbaka med ett omsorgsfullt hopviket pappersblad i handen.
— Känner ni den herre, hvars namn står här? frågade han, visande pappret utan att lämna det ifrån sig.
Det var adressen på ett af emigrantkontoren i New-York, där jag visste att en finsk man var anstäld. Jag svarade därför, att jag värkligen råkade känna den ifrågavarande herrn.
— Nå, då är alt riktigt, sade han med ett uttryck af lättnad. Hennes man skickade det här pappret till henne och skref, att hon bara skulle visa det på ångbåtsbron i New-York, så skulle nog någon visa henne vägen till en herre, som åter säkert skulle laga så, att hon kom till järnvägen och in på rätt tåg. —
— Hon måtte känna sig bra säker på sin man, anmärkte jag, då hon vågar sig ut på en så lång och svår resa utan att veta något mera därom än hvad han skrifvit. —
— Jaa, det gör hon, försäkrade han nästan ifrigt. Hon säger, att han alltid varit god mot henne — och en del kvinfolk äro ju sådana att de göra hvad som hälst för den, som är god mot dem. —
Det sista sade han med en ton, som om han för sin del nog vanligen sett andra kvinfolk än sådana han talade om, men var villig erkänna, att könet också företedde vackra undantag.
— Hvart ämnar ni själf ta vägen från New-York?
— Det vet jag inte ännu. Kanske jag inte häller stannar där länge, det beror på huru det går att få arbete och hvad man kan förtjäna. —
— Bäst är det väl att resa så litet som möjligt, sade jag, utan hällre stanna på ett ställe, om blott arbetsförtjänsten är någorlunda god. I längden lönar det sig nog bäst och går hastigast att få ihop så mycket man behöfver för att fara hem tillbaka. —
— Inte ämnar jag fara hem, sade han afvärjande. Men nu skall jag tacka så mycket, för att herrn såg på pappret. —
Därmed gick han sin väg.
Men bekantskapen var gjord i alla fall, det erkände han genom att helt vänligt besvara min hälsning, då vi nästa gång möttes. En cigarr höll han också tillgodo med och tycktes inte häller alldeles obenägen att språka om saker och ting i Amerika, om hvilket han själf visste så godt som intet, men hvarom han gjorde frågor, som visade, att han nog kunde bruka sitt förstånd då så behöfdes.
Ju närmare vi kommo målet för resan, desto mera eftertänksam tycktes han bli och tack vare mina upplysningar om landet, dit vi ämnade oss, tycktes han också börja komma till alt större klarhet om, att det kanske inte skulle bli alldeles så lätt att ta sig fram där, som han förut tänkt sig. Men alla tvifvelsmål därom fördref han vanligen på samma sätt: att det väl ändå inte kunde finnas något land i världen, där en ensam karl, som var frisk och stark och ville arbeta, inte skulle kunna slå sig ut. Det var nog också min åsikt om saken, men däremot kunde jag inte dela hans mening, att det vore bäst att komma till någon trakt, där det fans så få finnar som möjligt. Tvärtom sade jag honom, att han till en början borde söka sig arbete just bland landsmän, då han ju inte kunde någon engelska och således skulle få ganska svårt att reda sig, om han komme bland idel främlingar.
Men det ville han inte höra talas om. Det var som om han rent af varit skygg för landsmän och isynnerhet för folk från sin egen hemtrakt, och sådana, menade han, fans det troligen öfveralt hvar finnar slagit sig ned. Om han inte hade förefallit så genomhederlig och pålitlig i uppsyn och sätt att tala, skulle jag närapå kunnat misstänka, att han hade några mer eller mindre obehagliga skäl för sin önskan att undvika landsmän, men jag behöfde bara se på honom, där han brukade stå vid relingen och blicka ut öfver hafvet för att förstå att han icke hade någonting af brottsling i sig. Där fans hvarken något skygt eller något skuldmedvetet drag i hela hans person.
Så kom den sista aftonen före ankomsten till New-York. Lotsen hade redan kommit ombord, den sedvanliga, festliga middagen, som karaktäriserar sista dagen af de stora oceanångarnes färd, var förbi med skålar och tal, och passagerarne hade spridt sig öfver promenaddäcket i de vanliga kotterierna, hvilka voro en smula lifligare och rörligare än vanligt, tack vare det vackra vädret, den lugna sjön och förhoppningarna att snart komma i land. Jag hade ströfvat omkring där en stund, men då jag under öfverresan hållit mig tämligen mycket på afstånd från de andra, hade jag nu icke häller något kotteri att sluta mig till och gick därför ned på mellandäck för att se hvad folket där hade för sig.
Den första jag fick syn på, var min vän, hvilken såsom vanligt satt helt ensam på relingen med ena armen kring staget på förmasten och såg ned i vattnet, som gnistrade där det bröts i vågor af vårt fartyg.
— Nå, sade jag, nu är resan snart slut. —
— Ja, om man bara skall till New-York, så är den snart slut — och ännu fortare kunde den ta slut helt och hållet, om man ville, svarade han långsamt, utan att lyfta blicken från svallvågorna nedanför.
— Det slutet kommer nog också i sinom tid, sade jag, men därmed har det ingen brådska. Nog är det bättre att vänta och se huru det går. —
— Det vet jag nu inte, svarade han i ännu mera eftertänksam ton än förut. Män väntar och väntar alltid på någonting bättre, och vanligen blir det bara värre i stället. —
— Kom, sade jag uppmuntrande, rök en cigarr med mig och tala om hvad som trycker. Det brukar ofta hjälpa. —
— Inte hjälper det mig, men om herrn vill höra om det, så kan jag nog gärna berätta — det fins så många andra förut, som veta altsamman. —
Vi satte oss längst ute i fören, därifrån man kunde se långt bort öfver den lugna hafsytan och sedan han fått sin cigarr ordentligt tänd, berättade han sin historia, som dessvärre var lik bra många andra jag hört där hemma i Finland.
Det var bara en vacker torparflicka det gälde, hvars föräldrar haft sin stuga endast ett stenkast från den, där han växte upp, så att han ju inte gärna kunde undgå sitt öde att bli kär i flickan och vilja gifta sig med henne. Men hon hade större fordringar på lifvet och framtiden än som så och föll därför ett lätt offer för en nyanländ stockjunkare, som slog omkring sig med pengar och stora ord, så att han inom kort blef ett lejon i hela trakten.
En tid var det roligt nog, med granna sidendukar och punschtraktering hvar gång stockjunkaren kom på visit, men sedan kom en annan tid, då flickan inte mera hade lust att vara glad och hennes stockjunkare inte häller såg alldeles lika munter ut som förut. Och kort därefter började underliga rykten komma i omlopp, och då försvann stockjunkaren totalt — till Amerika påstod man. Men flickan försvann inte, utan var alt kvar hemma då länsman kom och sade, att hon måste i häkte, emedan hon tagit lifvet af sitt barn och att det bästa hon kunde göra vore att bekänna hvar hon gömt det. Och bekänna gjorde hon utan omsvep, så att hela saken inte orsakade länsmannen och domaren mycket besvär, utan kunde utageras redan vid första ting. Det blef sex års tukthus. Men stockjunkaren, som hjälpt henne med råd och dåd, han hade värkligen skuddat stoftet af sina fötter och kunde inte fås tag på, fastän länsman lät lysa efter honom i kyrkan tre skilda gånger.
Det var altsamman, men det hade varit tillräckligt för att göra lifvet där hemma outhärdligt för den som berättade det åt mig den där lugna, vackra Juni aftonen ute på Atlanten, och då hade han beslutat att också resa bort, så långt bort som möjligt, för att kunna glömma altihop. Men det hade inte lyckats honom att glömma det just ännu, det kunde jag tydligt både se och höra då han talade om det, och fattade jag hans sinnelag riktigt, så var han nog en af dem, som inte glömma i hast, hvarken godt eller ondt.
Därför tänkte han häller inte på att med tiden vända hem igen, utan bara på att komma bort, långt, långt bort. Den tanken gick som en röd tråd genom alt hvad han sade om sina framtidsplaner. I New-York ämnade han inte stanna längre tid än hvad han just jämt behöfde för att förstärka sin reskassa, ty stort mera hade han inte haft med sig än hvad som åtgick för ångbåtsbiljetten och kunde behöfvas tills han fick arbete.
Så kommo vi in på kapitlet om Amerika igen, och därom talade vi ända tills jag ansåg det vara tid att gå till kojs och sade honom god natt, sedan jag likvisst förut lofvat att på kontoret i New-York inlägga ett godt ord för hans skyddsling, kvinnan med de båda barnen.
På förmiddagen följande dag kommo vi fram, men då inte ens i det jämnlikhetens förlofvade land som kallas Amerika, öfver- och underklass — här första klass och mellandäckspassagerare — ha samma rättigheter, utan landsättas på olika tider och platser, så förlorade jag min reskamrat tillsvidare ur sikte. De som ha råd att resa på första klass, få gå i land utan vidare så snart ångbåten lägger till, men mellandäckspassagerarne få vänta några timmar innan de, med ungefär samma ceremonier som boskap, utlastas vid Castle Garden, där de underkastas ett slags besiktning och examen om hvad de äro för folk, hvad som förmått dem att emigrera o.s.v. Det är gudbevars för att förekomma att alt för mycket slödder skall slippa in till Unionen — men slöddret på första klass examinerar man inte.
Detta gjorde att jag inte kunde vara min resebekantskap och hans skyddslingar på något sätt behjälplig vid ankomsten, men jag höll mitt löfte att rekommendera hustrun med de båda barnen på emigrantkontoret, så att hon nog kom ordentligt på väg till Montana och blef försedd med kort till ett par af kontorets agenter på orter dem hon skulle passera. Själf såg jag henne inte då hon kom upp i sällskap med sin beskyddare, men då jag ett par dagar senare stod där och betraktade en skeppslast nyanlända emigranter, fick jag i hopen syn på mannen. Han syntes helt nöjd öfver att träffa mig och sade, att han kommit för att höra efter nyaste priset på biljett till Duluth vid Lake Superior, ty där, så hade man sagt honom, kunde en karl under sommaren förtjäna duktiga pengar, ehuru arbetet med lossning och lastning af fartyg var mycket tungt.
— Men det är jag inte rädd för, tillade han med ett halft leende, i det han rätade på sin långa kropp. Nog orkar jag göra sådant arbete som andra stå ut med, bara jag kan komma dit.
Det kunde han emellertid inte den gången, därtill var hans kassa mycket för klen, utan skulle han till en början se sig om efter arbete i New-York. Visst gjordes honom ett anbud att förena sig med en hop andra arbetare, som skulle ned till Costa Rica, där de med arbete fingo betala kostnaden för sin resa, men det ville han inte antaga, emedan han hört att det var så hett därnere, och dessutom, menade han, kunde man inte så noga veta huru man skulle slippa därifrån, om man ville bort. Nej, då var han mera böjd för arbete på ett tegelbruk utanför New-York, dit man också just då värfvade folk och där han enligt noggrann uträkning på två veckor kunde förtjäna ihop hvad som brast i priset för biljetten till Duluth.
Nog blef han varnad för tegelbruket och agenterna, som värfvade arbetare dit, emedan de voro okända svindlare, men han menade, att han nog kunde reda sig. Hufvudsaken var ju att genast få arbete, så att han kunde börja förtjäna, och så begaf han sig ut till sitt tegelbruk så att jag inte mera såg till honom medan jag var kvar i New-York.
* * * * *
En månad senare var jag själf nere i Costa Rica och hade tagit emot befälet öfver en "camp" (arbetarestation) ute i vildmarken. Allting var nytt där borta, både omgifningar, lefnadssätt, värksamhet och folket jag hade att göra med, så att episoden från färden öfver Atlanten snart helt och hållet försvann ur mitt minne. Men några veckor efter det jag tagit emot min camp, fick jag en dag underrättelse från högkvarteret om att en sändning arbetare anländt från New-York och var destinerad till min station, där det behöfdes mera folk. Och då de kommo, var min resebekantskap bland dem.
Han hade ganska riktigt råkat ut för svindlare och bedragare, hvilka, då det sent omsider blef likviddag, i stället för kontanter lämnade honom en räkning på järnvägsbiljett, — tegelbruket låg jämt tjugu minuters väg från New-York — hyra för bostad, — en sofplats på golfvet i en lada — kost och annat, uppgående sammanlagdt till några dollars mera än arbetslönen för den tid som gått.
Hvad man sagt honom för att förklara kalkylen hade han naturligtvis inte förstått, endast det hade han fattat, att man fordrat ytterligare några dagars arbete för att utjämna räkningen, men det hade han inte vidare brytt sig om, utan helt enkelt gått sin väg. Förmannen för arbetarne hade nog sökt hindra honom därifrån, men då min vän, som inte kunde meddela sig muntligen med honom, tagit sin tillflykt till argument af lika internationell som handgriplig natur, hade han uppgifvit försöket och låtit mannen gå. Till New-York hade han gått till fots längs järnvägslinjen och ganska riktigt hittat tillbaka till emigrantkontoret, där man likväl inte kunde förhjälpa honom till hans rätt, gentemot de skojare, för hvilka han råkat ut. Men den sent förvärfvade erfarenheten hade kurerat honom för lusten att göra vidare experiment i New-York, och då värfningen af arbetare för Costa Rica alt ännu pågick, hade han anmält sig för resa dit ned. Själf tyckte han sig ha haft rätt god tur då han sluppit med så litet, ty efteråt hade han hört om andra, som låtit lura sig till arbetsställen, där de fått slafva i månadetal utan någon lön, innan de lyckats komma därifrån. Och nu ämnade han stanna tills han sparat ihop tillräckligt för att sedan kunna resa till hvilken trakt han själf behagade.
Men trifvas gjorde han inte där nere, ehuru han arbetade bättre än de flesta, aldrig försummade någon arbetstimme, utan tvärtom åtog sig extra arbete, såsom vedhuggning för köket och annat, som ökade hans inkomster så att han, då den första månadslikviden inträffade, inte allenast kunde betala hela sin nedresa utan till och med hade något i öfverskott. Från de andra arbetarne höll han sig på så långt afstånd som möjligt, ty bland dem funnos, såsom han befarat, ett par stycken, hvilka kände till historien om stockjunkaren och alt hvad däraf följt, och han skydde till och med åsynen af folk, som påminte honom därom. Vanligtvis satt han alldeles ensam, då arbetet för dagen var slut, och tycktes bli alt dystrare och svårmodigare till sinnes ju längre det led.
En månad till stod han ändå ut med det, men då förklarade han en vacker dag "att han inte hade ro mera att stanna" utan ville bort, och inte ens min invändning, att han ju knappast hade mera kontanter än att han jämt och nätt kunde komma tillbaka till New-York, tycktes göra något intryck på honom. Men då jag erbjöd honom att åtaga sig kolbränning för lägrets smedja, ett arbete, det han kunde sköta helt ensam och hvarpå han kunde förtjäna betydligt mera än den vanliga dagspenningen, klarnade han upp en smula. Och redan samma dag begaf han sig inåt urskogen för att söka upp en lämplig plats för en mila.
Till lägret kom han sedan blott en gång i veckan efter matvaror, dem han själf tillredde i den koja han uppfört åt sig inne i skogen, och då kom han alltid och sökte upp mig blott för att hälsa och fråga huru jag mådde. Gladare var han nog inte än förr, men han tycktes trifvas skäligen bra i alla fall där ute i ensamheten, och tigrarna — såsom våra arbetare kallade jaguarerna — var han inte det minsta rädd för. De äro ju inte så farligt stora, sade han, och inte så värst argsinta heller, åtminstone att döma af de två han sett.
Tyvärr kunde inte kolbränningen pågå i oändlighet, isynnerhet som han på tre veckor redan bränt mera än den behöfliga kvantiteten, hvilken jag antagit att han skulle behöfva fem för att få ihop, och då fick han lof att gå ut på linjen igen. Men nu trifdes han ännu mindre än förut, så att han redan om några dagar åter igen förklarade sig vilja bort, och så snart likviden för kolbränningen kom, gjorde han sig i ordning att resa.
Af de andra arbetarne, bland hvilka funnos några, som förut ströfvat mycket omkring i Förenta Staterna, hade han hört om de stora skogarna i Wyoming, och då han från barndomen var van vid alt slags skogsarbete, hade han nu beslutit att begifva sig dit. Kanske skulle han taga arbete på en eller annan plats under vägen, men till norden, "där det fans ordentlig vinter", ville han framför alt.
"Det är för mycket att ha sommar hela året om", sade han, "jag kan inte hålla ut med det".
Värmen var nog inte det hufvudsakliga onda, som plågade honom, utan en underlig oro och otillfredsställelse, som han icke kunde rå med, och då jag mycket väl insåg detta, sökte jag inte häller vidare öfvertala honom att stanna kvar, utan gaf honom en marchroute öfver New-Orleans, längs Mississippifloden och vidare upp till Wyoming, och därpå reste han, försäkrande mig, att det enda han önskade, vore att ännu någon gång få träffa mig, som varit så vänlig mot honom. Jag trodde inte då, att hans önskan skulle uppfyllas.
* * * * *
Ett helt år hade förflutit sedan jag lämnade den heta, soliga södern, mera än ett år sedan jag såg min vän från Atlanterfärden vandra bort genom urskogen, uppåt norden, dit hans öde dref honom. Jag hade under tiden hamnat i Chicago, den unga, underbart väldiga, penningjäktande präristaden, där ingen har tid till annat än löpande efter dollarn, där de otaliga fabriksskorstenarna utan afbrott bolma ut sin illaluktande rök, så att himmelens blåa sky endast undantagsvis skymtar fram, där miljoner vinnas på en dag och förloras på en timme, där tiotusenden lefva i den eländigaste smuts och fattigdom, men alla likväl fylda af feberhett, aggande begär att i trots af alt dock en gång komma till rikedom och öfverflöd.
Jag hade anställning vid en tidning, och till åliggandena vid min befattning hörde bland annat också att ta emot de besökande, hvilka på amerikanskt sätt kommo upp på byrån för att få sina namn publicerade i visitlistan. Bland sådana besökande träffade jag så en dag en man, hvilken värkligen ville träffa tidningens ägare och inte kommit endast för reklamens skull, men som denne för tillfället var utgången, samtalade vi om ditt och datt medan besökaren väntade. Han hade kort förut lämnat sin post såsom chef för staten Illinois fängelse, och däraf kom det sig, att vi snart nog kommo in på kapitlet om brott och brottslingar, hvarvid han ur sin rika erfarenhet meddela åtskilligt af intresse och i sammanhang med det öfriga nämde några ord om den oändliga brokigheten hos den samling af förbrytare han haft omhänder, i typ, i karaktär, nationalitet — i alt, kort sagdt.
— Hade ni några finnar där? frågade jag.
— Jo en, svarade han, den ende där varit under alla de år jag varit chef. —
Jag bad honom berätta hvad han i öfrigt kände till om mannen, men han sade, att det icke var synnerligen mycket, eftersom ingen kunde tala med honom. Han hade hemtats från Wyoming, som ännu inte haft råd och tid att uppföra ett eget statsfängelse och därför aftalat med Illinois om härbergerande af dess förbrytare, för att aftjäna åtta års tukthusstraff, ådömdt för ett mord, begånget där borta i skogarna.
— Det är synd om karlen, tillade f.d. fängelsechefen, ty om inte alla tecken bedraga, så lider han ett bra hårdt straff för det han begått, och säkert är, att han inte kan hålla ut sin tid till slut. Redan då jag lämnade platsen, trodde jag, att han börjat bli sinnesrubbad, och då hade han ändå inte suttit inne mera än några månader. —
— Tror ni då, att han blifvit oskyldigt dömd? frågade jag.
— Nej, inte egentligen oskyldigt. Han har nog knifvat ihjäl en karl någonstädes borta i Wyoming, men om jag bedömer honom rätt — och det borde jag ju kunna — så var det inte något mord utan en sådan där affär, som folk i den delen af världen oftast als inte brukar antastas för. Men karlen förstår mycket litet engelska och kan inte tala tio ord, så det var omöjligt för mig att få reda på någonting närmare af honom själf.
— Hvad heter han?
— Han kallar sig Wilson och under det namnet har han blifvit dömd, men hans eget är det väl inte, eftersom han den första tiden som oftast glömde att svara, då det ropades upp.
— Kan man få se och tala med fångarna där ute? frågade jag vidare.
— Inte i allmänhet, svarade han, men om ni såsom tidningsman och landsman därtill vill besöka honom, så skall jag med nöje gifva er ett introduktionsbref till min efterträdare. — Och bra vore det, om ni reste dit, så den stackars fan en gång finge tala med någon människa, som förstår honom. —
Jag tackade för anbudet och några dagar senare for jag ut till Joliet, där fängelset ligger. Mitt bref till chefen var tillfyllesgörande, så att han genast efter dess genomläsande beordrade en fångknekt att föra mig till 819, Wilsons cell, samt vänta på mig utanför dörren. Några minuter därpå stodo vi i den höga, tysta gården, som sträcker sig genom fängelsets alla våningar, med smäckra järngallerier löpande längs hvarje rad af celler och med ett hvitstruket glastak, som ger en skarp, likformig belysning åt gårdens ljusa väggar och mörka gallerier och trappor. Uppe i tredje våningen kommo vi till cellen 819, hvars dörr min beledsagare öppnade.
Dess innevånare stod vid fönstret och såg ut genom dess galler, utan att ens vända på hufvudet, ehuru han måste hört att någon kom in. Det var en lång, stark figur, klädd i den ohyggliga amerikanska fångdräkten af svart och hvitrandigt tyg, som skäres så att ränderna löpa rundt om kroppen.
— God dag, sade jag på finska.
Han vände sig långsamt om, som om han inte känt sig säker på att ha hört rätt, såg några ögonblick stumt på mig med ett underligt förvånadt och frågande uttryck och förde båda sina händer tillsamman i det han utbrast:
— Herre Jesus välsigne! huru har kapten kunnat få rätt på mig?
Det var ingen annan än min vän från Atlanterfärden och urskogarna i södern. Jag kände igen honom, så snart han öppnade munnen och tilltalade mig med titulaturen där nedifrån, ehuru hans ansiktsfärg var helt och hållet förändrad och dragen blifvit kantiga och skarpa.
Med några ord förklarade jag, att det blott var slumpen, som fört mig till Joliet, men det ville han inte tro.