— Det var nog bestämdt, att vi skulle träffas igen, sade han. Allting är bestämdt på förhand här i världen, och det som en gång är bestämdt händer nog, om man sen vill eller inte.
Hans blick var med ett så stirrande, frånvarande uttryck fästad på mig, medan han gaf luft åt sina fatalistiska tankar, att jag inte genast kom mig för att säga något, men det behöfdes inte häller, ty om ett par ögonblick fortsatte han:
— Se nu på mig till exempel. Redan där hemma brukade jag emellanåt tänka, att jag borde slå ihjäl den där stockjunkaren som jag berättade om på ångbåten, men så tänkte jag igen, att inte kunde jag ju bli mördare, och så gick det dag efter dag tills han rymde — och nu har jag ändå slagit ihjäl honom, fastän det såg ut som om vi två aldrig mera skulle träffas.
— Var det honom ni dräpte uppe i Wyoming? frågade jag, då han tystnade; ett smålöje, hvars uttryck af tillfredsställelse stod i egendomlig kontrast mot blicken, spelade på hans läppar.
— Ja, naturligtvis, svarade han, alt fortfarande leende. Hvem annan skulle jag väl dräpa?
— Huru gick det till? Berätta altihop åt mig.
— Åh, det är just inte mycket att berätta om. Så snart jag såg honom, visste jag, att det var för den skull jag kommit dit, och så, en dag då han slängde ett skymford åt mig, slog jag honom med knifven — bara en gång och han dog strax.
— Jaja, det som man minst väntar sig inträffar vanligen, sade jag och tillade sedan för att söka förmå honom att småningom meddela mig flera enskildheter af tilldragelsen: tala nu om för mig, huru er resa från Costa Rica gick, hvar ni sedan dess varit och arbetat o.s.v. —
Till en viss grad lyckades det att få honom ur tankarna på det som bragt honom till platsen, där vi träffades, ehuru han alt emellanåt syntes böjd för att hoppa öfver den mellanliggande tiden och återgå till episoden i Wyoming. Småningom blef han likväl lugnare och berättade snart på sitt gamla, fåordiga sätt, uppmuntrad af idkeliga frågor från min sida, om huru han kommit till New-Orleans och därifrån rest vidare med en flodångare längs Mississippi. Från denna plats hade han begifvit sig åt nordvest, hade arbetat på några farmer och i en grufva i Colorado samt hade slutligen efter flera månader hamnat uppe i Wyoming, och fått plats vid en såg, där förut några andra finnar arbetade.
När det sedan blef vinter och sågen stannade, drog han i väg inåt skogarna på stockbygge och där hade han till en början tyckt sig trifvas ganska bra. Men så hade förmannen för laget blifvit sjuk och måst lämna arbetet, och då en ny förman kom ut var det ingen annan än samma stockjunkare, för hvars skull flickan från granntorpet blifvit olycklig.
— Det tog mig så underligt i bröstet, när jag såg honom, sade min stackars vän, men först då han fick ögonen på mig och grinade och frågade om Anni skickat hälsningar till honom, visste jag, att det nu var bestämdt, att jag skulle slå ihjäl honom. Först tänkte jag göra det genast, men så tyckte jag, att jag borde tala med honom först för att vara riktigt säker, och därför väntade jag tills vi slutat arbetet och kommit tillbaka till lägret.
Här tystnade han ett ögonblick och jag väntade utan att göra några frågor för att inte störa det lugn, som syntes ha efterträdt den första upphetsningen vid åsynen af mig. Han stirrade rätt framför sig ut i rummet, som om han sökt noga påminna sig alt som händt, men föreföll så stillsam och redig som om hans sinne aldrig varit i minsta mån omtöcknadt, och efter en minut eller så fortsatte han i samma lugna och jämna ton som förut:
— Jag gick in till honom i hans rum och sade, att jag kommit för att tala om Anni, eftersom han frågat efter henne, men han sade, att han visste huru det gått och inte brydde sig om att höra något mera. Då frågade jag, om han tänkte göra någonting, när hennes tid i fängelset vore ute, då det ju i alla fall var hans fel att hon kommit dit, men han bad mig tiga och inte blanda mig i så'nt, som inte angick mig. "Du kan ju själf gifta dig med henne", sade han, "när hon slipper ut. Nog lär hon duga åt dig, om det också gått litet på sned för henne förut".
— Då högg jag knifven i honom och han skrek som en hare, slutade min vän med ett förvridet skratt och så fortsatte han i alt häftigare ton: och sedan öppnade jag dörren och bad de andra komma och se hvad jag gjort, och de bundo mig och förde mig andra dagen långt bort till ett fängelse och sedan till domstolen och så tillbaka till fängelset igen, af och an flera gånger tills jag inte kunde tänka mera och till slut hemtades jag hit och här har jag varit ända se'n dess och har aldrig talat med någon människa förrän nu med er.
Hans blick, som under de sista orden fått ett altmera vildt och förvirradt uttryck, var fortfarande fästad på mig där jag satt på hans säng, utan att veta hvad jag skulle säga eller göra, men syntes igen klarna upp som om något runnit honom i hågen.
— Kommer ni ihåg när ni på ångbåten sade att det nog är bäst att vänta? frågade han, men fortsatte innan jag hann svara något, med ett nytt skratt, som lät ännu vildare än förut:
— Ni hade alt rätt den gången — bara man har tålamod och väntar, så blir nog alt bra till sist. — Men jag behöfver inte vänta länge numera, bara några dagar. Jag har skrifvit till senaten att den där stockjunkaren inte var värd att lefva och nu skall jag få ett hemman för att jag slog ihjäl honom och en senator kommer själf hit endera dagen för att släppa ut mig.
Han hade begynt gå fram och tillbaka i den trånga cellen medan han talade, kastande då och då en blick på mig, och nu stannade han tätt framför mig, som om han fått någon ny idé.
— Ni skall resa hem, kapten, sade han, och laga så, att Anni också slipper ut. Om ni bara säger, att jag har hennes barn här, så kommer hon nog hit och så gifta vi oss och här vet ju ingen någonting om henne. Men ni måste resa genast, tillade han med andlös ifver, och i det han skyndade till dörren och gaf den en väldig spark, som dånade ute i gården, skrek han så högt han förmådde:
— Hemta genast fram kaptens häst, han skall rida efter min brud — hör ni inte?
Fångknekten kom in och jag gick, efter ett hastigt afsked från min stackars vän, som inte tyckte sig kunna få mig i väg fort nog, tillbaka till fängelsechefens rum, där jag redogjorde för utgången af mitt besök, utan att han tycktes bli det ringaste förvånad.
— Jaså, det har brutit ut till slut, sade han endast. Och så ringde han på en af betjäningen och sade:
— N:o 819 skall genast föras till en dårcell. Tag en tvångströja och några man med er — det kan lätt hända att han blir våldsam.
Pastor Lahti.
Det var lif och rörelse i Anoka, en vacker söndagsförmiddag i början af Juni. Från hvarenda gård i settlementet kommo så många som blott kunde lämna hus och hem, några i båt öfver sjön, andra till fots och de, som bodde allra längst borta, i fyrhjuliga farmarevagnar, till Salmela-gården, i hvars stora sal det skulle hållas bibelförklaring på eftermiddagen.
Ända sedan Anoka fick egen järnvägsstation och "staden" begynte växa upp längs banan, hade det varit tal om att skaffa dit en finsk präst och bygga en kyrka, men först nu hade det blifvit allvar af saken. Sedan på våren närapå ett dussin nybyggare kommit till och flera af de andra skaffat sina hustrur och barn öfver, hade nödvändigheten att realisera planen, börjat göra sig gällande. Någon undervisning måste ju barnen få, och de fullvuxna kunde det inte annat än göra godt att någon gång få höra Guds ord, om det så ock bara vore för att hålla karlarna från krogen, medan predikan pågick.
Ty krog hade Anoka naturligtvis, och två handelsbodar och postkontor, som var inhyst i ett rum bakom krogen, hvars ägare tillika var fredsdomare, polischef och enda konstapel. Stort besvär med ordningens upprätthållande hade han visst inte, men fredsdomaren Tuhkala kände nog ändå vikten af den mångskiftande ämbetsmanna-ansvarighet, som hvilade på hans skuldror — och så ofta tillfälle gafs, gjorde han sitt bästa för att låta också andra få känning af den. Men annars var han en beskedlig karl och kunde tillräckligt engelska för att gå befolkningen tillhanda med ett och hvarje i deras affärer, då de någon gång hade sådana med "utländingar", såsom de kallade alla andra än sina landsmän.
Han tyckte visst inte, att det behöfdes kyrka och präst i Anoka, men då Salmelahusbonden, som hade den största farmen i trakten och annars också var en förnuftig karl, lofvat gratis tomt för byggnaden och äfven det öfriga folket syntes önska en själasörjare, så ville han, Tuhkala, inte draga sig undan. Tvärtom var det just han, som, då han fått höra att pastor Lahti i Mills ville lämna orten, skrifvit och bedt honom komma till Anoka för att hålla profpredikan.
Egentligen prästvigd var Lahti inte, utan bara utsläpt från ett norskt prästbageri i Illinois, där själaherdar tillvärkades i dussinvis och där han, så godt hans fullständiga obekantskap med språket medgaf, deltagit i den ettåriga kursen. Men hemma hade han gått i folkskoleseminarium, och ehuru han för något sträck blifvit affärdad därifrån långt förrän han ens kunde tänka på dimissionsbetyg, hade han dock hunnit inhemta betydligt större kunskaper än hvad de öfriga prästkandidaterna i anstalten kunde skryta af och hade därför bland dem varit ett klart skinande ljus — på rådbråkad engelska.
I Amerika hade han drifvit vida omkring. En tid såsom emigrantrunnare i New-York, sedan såsom kosthållare för ett lag järnvägsarbetare ute i vestern, ett halft år såsom veterinär i en ny stad i Dakota och därefter — sedan han i fyllan och villan kurerat ihjäl en farmares hela kobesättning på en enda natt — hade han slagit sig på prästbanan. I Mills, också ett finskt settlement, hade han nu senast vistats en tid såsom präst, barnaläsare och tidningsredaktör på en gång, men han tyckte inte om luften där, skref han till Tuhkala, och var därför mycket villig att komma till Anoka, ifall församlingen åtog sig att uppföra det nödiga huset för kyrkan, skolan och pastorn själf.
Det kan ju nog hända att luften i Mills inte var den bästa, men misstänkligt är i alla fall, att pastorns lust att flytta också i någon mån berodde därpå, att hans församlingsbor redan blifvit tillräckligt amerikaniserade för att hota honom med tjära och fjäder, ifall han en gång till uppträdde full i predikstolen. Huru som hälst var han böjd för att flytta öfver till Anoka och i dag skulle han hålla bibelförklaring i Salmelagårdens sal.
Tidigt på eftermiddagen kom tåget med pastorn. Fredsdomaren Tuhkala, den amerikanska handelsmannen, Salmelahusbonden och några andra honoratiores togo emot honom på stationen, medan resten af menigheten samlat sig i en tät klunga på vägen, en bit från gården där samlingen skulle ske. Pastorn smålog vänligt mot de medborgare, som togo emot honom, protesterade mot att Salmelavärden tog hans nattsäck, men gaf med sig och satte sig, följd af de öfriga, i gång utåt vägen, sedan han med en min som om sådant vore långt under hans värdighet, höflig men bestämdt afböjt Tuhkalas invit till hela sällskapet att först taga ett litet glas.
Reputerlig att se var han just inte, där han gick ett halft steg före de öfriga. Ansiktet var fett och blött, slätrakadt och försedt men en näsa, som visade näsborrarna rätt framifrån. Munnen stor, rund och fuktig och ögonen små, men oroliga och likasom ständigt på spaning. Då han kom fram till gruppen af församlingsbor på vägen, nego kvinfolken djupt och karlarna togo betänksamt hattarna af sig, medan pastorn gång efter annan långsamt och värdigt böjde på hufvudet och sade: god dag, god dag kära vänner! En pojke knyckte sin syster i kjolen och sade: ser du så'na stickor till ben han har! och manade henne och två andra flickor att flina.
Men pastorn märkte det inte, utan gick vidare fram mot huset, där han försvan i främmand, kammaren innanför salen, sedan han med ännu ett fett tacksamhets småleende tagit sin nattsäck af värden. Och omedelbart därpå började menigheten stillsamt intaga sina platser, en del på stolar och andra på bänkar och bräder lagda på packlådor.
Så snart alla voro inne, kom pastorn ut och gick med afmätta steg och ett mildt smålöje fram till sin plats bakom bordet, som var klädt med en hvit duk. Han hade klädt om sig och bar nu en riktig prästrock med mycket smala ärmar och en lång rad knappar, hvaraf likväl endast den öfversta var tillknäpt, medan de andra stodo öppna och visade en misstänkligt tjock urked, som liknade guld och var fästad inne i fickan med en säkerhetsnål. Pastorns klocka hade altid råkat stanna på något obegripligt sätt, "just i dag på morgonen".
— Låter oss bedja, sade han efter det han harklat sig och kastat en snabb blick öfver församlingen. Och sedan han lagom länge hållit hufvudet lutadt mot sina sammanknäpta händer, höjde han det och sade med vacker betoning, att han ämnade tala om synden — ty syndare äro vi ju alla!
Det var en utläggning om synden i allmänhet och om svalg och dryckenskap isynnerhet han gaf till bästa, och det var ord och inga visor Anokaboarna fingo höra — de som aldrig gjort sig skyldiga till värre svalg än att någon enda gång äta sig till magvärk på fläsk och nypotäter och som inte hade råd att dricka något så när ordentligt mera än ett par gånger om året på sin höjd.
Men pastorn, som föregående afton tagit ett grundligt afsked af några likatänkande själar i Mills, hade en dunkande känsla i hufvudet, och den dref honom till en dånande predikan öfver "djäfvulen i buteljen", såsom han fann lämpligt titulera den bondfinkel som serverades i Mills, och därmed lyckades han så skaka upp sina åhörare, att kvinfolken begynte snyfta högljudt och karlarna sågo allvarsamma ut, medan barnen, skrämda af skrikandet och de rysliga orden, tryckte sig tätt till hvarandra eller till sina mödrar och darrade i sina små samveten, fast de aldrig smakat ens bondfinkel.
Sedan pastorn slutat utläggningen, tog han med sin annandagshesa röst upp en salm, men då de flesta af församlingen inte på långa tider varit med om någon gudstjänst, riskerade bara två äldre kvinnor falla in, och det blef en så lustig trio att barnen glömde både djäfvulen i buteljen och alla andra djäflar, och begynte fnittra igen. Men pastorn tystade dem med en allvarsam blick, slutade sången med endast en vers och bad därefter med en ovanligt väl prononcerad darrning i rösten: Härran välsigne eder och bevare eder. — — — Så drog han sig tillbaka igen i det inre rummet, medan menigheten sakta troppade ut och samlade sig i en klunga utanför huset samt begynte i halft hviskande ton utbyta åsikter om pastorns utförsgåfvor, hvilka slagit an på dem såsom särdeles framstående.
Det blef därför häller ingen diskussion, då Salmelahusbonden om en stund kallade männen tillbaka in i salen och frågade, hvad de tänkte om byggandet af en kyrka. Han för sin del var fullt tillfreds med det han hört och vore färdig att stå vid sitt löfte om fri tomt så nära staden som hans ägor sträckte sig, utom att han naturligtvis såsom alla andra skulle bidraga med virke och dagsvärken. Ingen opponerade sig, utan man kom öfverens om, att följande lördagmorgon hvarje arbetsför karl skulle infinna sig på byggnadsplatsen, jordägarne med endel virke och de andra försedda med värktyg, så att man kunde få huset upp med ens. Salmelavärden åtog sig att räkna ut, huru mycket stolpar, bräder och annat det skulle behöfvas, så att enhvar i tid kunde få veta hvad han hade att hemta, och så skildes de församlade åt, nöjda och belåtna allesamman och pastorn inte minst.
Den enda, som hade sina dubier om hela företaget var fredsdomaren. Om den där prästen — eller hvad han nu var, ty inte såg han riktigt ut som en präst — värkligen ämnade på fullt allvar börja bråka om nykterhet, så kunde det göra en betydlig skilnad i hans, Tuhkalas, affärer. Inte för att det egentligen söps så betydligt i Anoka, men hvar gång någon farmare kom för att köpa något i butikerna, tittade han också in i Tuhkalas lokal, och det blef hela hopen slantar på året. Han satte sig redan samma afton ned och skef ett bref till postmästaren i Mills, som också var finne, anhållande att få veta alt, som var kändt om pastor Lahti. Och när svaret kom, grinade fredsdomaren illmarigt, ehuru han ansåg klokast att tillsvidare behålla nyheterna för sig själf. Det hade ju ingen brådska, man kunde alltid först se hvad prästen tog sig för, då han blef litet varm i kläderna.
Lördagen kom och med den en ovanlig rörelse i det tysta Anoka. Tidigt på morgonen kommo farmare med sina vagnar, lastade med bräder, pålar och takspån, och omedelbart därpå började hamrandet och sågandet. De voro timmermän hvarenda man, österbottningar allesamman, så det gick som en dans att sätta upp huset, som bygdes på vanligt amerikanskt sätt: bräder på korsvirke. När eftermiddagen kom och med den kvinfolken, som hemtade mat och kaffe åt de arbetande, var endast en del af taket otäckt, alt det öfriga var gjordt, och då föreslog pastorn, att menigheten skulle taga sig en svängom. Man var i ett fritt land, sade han, och behöfde als inte fästa sig vid gamla fördomar. I Guds hus kunde man fröjdas lika väl som bedja; Herren hade visst ingenting emot oskyldig glädje.
Man såg smått förvånadt på hvarandra, ovan vid sådan liberalitet från den andliga myndighetens sida, men ett par unga karlar, som inte varit med om en dans på mycket länge, skyndade till sitt kvarter, ett knapt stenkast därifrån, och hemtade en dragharmonika. Den tog pastorn hand om och visade sig genast vara en riktig öfverdängare i dansmusik, så balen inom kort var i full gång. Både yngre och äldre grepos af danslusten, så att glädjen snart stod högt i tak, eller rättare i sky, ty taket var ju ännu så länge öppet i midten. Och balens erkända drottning var Salmelas Agatha, den enda unga flickan i hela samlingen, där alla de andra fruntimren endera redan för länge sedan voro gifta eller också ännu riktiga barnungar, och därför skulle naturligtvis hvarenda karl ha sig en sväng med henne.
Själfva pastorn blef något senare på kvällen så lifvad, att han slängde handklaveret i vrån, dansade fram till flickan med sprattlande polkasteg och grep henne om lifvet, i det han ropade till menigheten: nu sjunga vi en polska godt folk! Och så stämde han själf upp en lustig melodi till ord, som åtminstone hemma inte ofta sjungas i kyrkan, och församlingen skrålade med, medan pastorn svängde Agatha rundt, satte ömsom klacken och ömsom tån i golfvet och stampade så dammet rök. Det var en lifvad afton, som länge efteråt talades om i Anoka, den, då den nya kyrkan invigdes.
När dansen sent på natten tog slut, anmälde pastorn, att han följande dag igen skulle hålla bibelförklaring hos brodern Salmela, och då skulle han taga upp kollekt för den nya kyrkan, som under följande vecka skulle bli så färdig att den kunde begagnas. Det behöfdes en hel del medel för altare och kyrkokärl samt ett och hvarje annat, och därför hoppades han, att församlingen inte skulle visa sig njugg.
— Det var f—n till lifvad präst vi fått! sade bokhållar Wuori från handelsbutiken, då han vandrade hem i sällskap med fredsdomaren. Jag har aldrig sett maken.
— Inte jag häller, svarade Tuhkala tort. Men kanske vi få se än mera bara vi vänta.
Följande dag var pastorn emellertid mycket värdig igen och höll en så vacker bibelförklaring, att han fick in elfva dollars och en half vid kollekten. Han lät genast församlingen veta, att han nästa söndag skulle hålla nattvardsgång i den nya kyrkan och på aftonen skref han till Minneapolis efter vinet.
På kyrkan arbetades det sedan träget, taket gjordes först i ordning, så satte man upp ett altare, och mot slutet af veckan bad pastorn några af kvinfolken binda kransar och guirlander af gröna blad och blommor. På lördagen var alt färdigt och såg helt ståtligt ut, fastän fönstren ännu inte voro insatta. Men de gröna guirlanderna kring fönsteröppningarna, kransarna på väggarna och blommorna kring altaret, till hvilket Salmelavärdinnan lånat ett lakan, skylde alla möjliga brister.
Nattvardsvinet kom också lördagmorgon med godståget, ett stort krus och ett litet, som kunde hålla ett stop eller så, och som kom Tuhkala att smågrina, då han såg det på stationen. Men han var likväl villig att låna pastorn en större mugg att användas såsom kalk, och i handelsbutiken köptes ett skålpund små, hvita thébiscuits, som dögo till oblater, ty dem hade pastor Lahti glömt och bara tänkt på våtvarorna. Alt var i ordning om aftonen, och i hela omnäjden fans inte en själ, som inte ämnade vara med om den första gudstjänsten i den nya kyrkan. Så godt som hvarenda kvinna i församlingen och en hel hop karlar dessutom hade anmält sig till nattvardsgång, och pastorn höll lördageftermiddag ett det vackraste skriftermål i sitt eget rum i kyrkobygnaden, dit han flyttat in dagen förut.
Söndagsmorgonen gick solen upp strålande klar och lyste öfver ett landskap, hvars fridfulla täckhet väl kunde stämma till andakt redan i och för sig. Sjön låg lugn och blank, med här och hvar en ring, då någon fisk slog i vattenytan, och tid efter annan fårades den jämna spegeln af en båt, som, fullastad med hälgdagsklädda och hälgdagsstämda människor, styrde mot Salmelastranden. På långt håll syntes kyrkan, öfverst på den långsluttande kullen, prydd med riktiga gröna björkar vid knutarna och på båda sidor om dörren, och med en amerikansk flagga svajande från takåsen. Det var Salmela Heikkis, pojkens idé, den han utfört tidigt på morgonen, efter att föregående afton han fått låna flaggan af Tuhkala, som i sin egenskap af myndighetsperson lagt sig till den, den senaste fjärde Juli.
Från östan och västan, från norr och söder kommo farmarne med sina familjer, åkande, gående eller roende, tills väl ett femtiotal samlats vid kyrkan. Först gingo alla fram till dörren, på hvilken pastorn spikat upp ett anslag, förkunnande att gudstjänsten skulle hållas kl. 9 och kl. 11, nattvardsgång efter hvardera, och aftonsång kl. 6.Obs!kollekterna vid alla tre tillfalla vinkassan.
Gubbarna, och gummorna med för resten, nyste välbehagligt — det föreföll alt så hemvant och bekant — och slogo sig sedan ned här och där på kyrkbacken, alldeles som de plägat förr i världen där hemma, för att vänta på gudstjänstens början.
Och vänta fingo de. Klockan blef nio, hon blef half tio och närmade sig slutligen tio, men ingen pastor syntes till, och dörren förblef stängd. Man undrade, först tyst, sedan alt mera högljudt öfver orsaken till den långa väntan, och ju mera man i de olika grupperna utbytte tankar därom desto mera förvånade började minerna bli. Slutligen tog Salmela Heikki, som med största otålighet väntade ett berömmande ord af pastorn för sin vackra idé med flaggan, mod till sig och stretade upp längs hörnpålen under pastorns rum, som låg ut öfver sluttningen och därför några fot öfver marken. Utmed den smala, utskjutande listen vid golfvet praktiserade han sig sedan, hållande sig med händerna vid fönsterkarmen, ett steg åt sidan och kastade en blick in i rummet. Hans ansikte fick ett skrämdt uttryck och händerna släpte genast sitt tag så att han tungt föll till marken.
— Hvad har du för dig? frågade hans far strängt. Han satt på en stubbe nära till, språkande med fredsdomare Tuhkala och märkte först nu, hvad sonen tagit sig före.
— Pastorn är sjuk, svarade pojken med häpen min. Han ligger på golfvet.
— Ah hm, hostade fredsdomaren. Han anade genast hvad det var och uppmanade därför Salmelahusbond att komma med honom in och se huru det var fatt.
Dörren var stängd inifrån, men endast med hake, hvarför Tuhkalas knifblad utan svårighet öppnade den. I det inre rummet låg pastorn ganska riktigt på golfvet nära tröskeln.
— Han är död, hviskade Salmelavärden häpet.
— Var inte rädd, svarade fredsdomaren, han kvicknar nog till igen. Därmed gick han fram till pastorn, som var iförd sin prästrock och tydligen ämnat sig ut då han föll, och klef med ett långt steg öfver den liggande kroppen samt såg sig omkring i rummet, medan Salmelavärden från dörren tog en öfverblick af situationen.
— Full är den f—n, sade Tuhkala, i det han pekade på det mindre kruset, som kommit dagen förut och nu låg tomt på golfvet invid pastorns bädd. Ur det stora kruset med nattvardsvin hade han också sökt hälla något i muggen, men om för att användas i kyrkan eller för att skölja ned whiskyn med, kunde åskådarne inte afgöra. De sågo endast, att han hällt ut en hop på golfvet, där det runnit ända fram till dörren, och själf låg pastorn nu med hufvudet och halfva kroppen i den heliga vätskan.
Salmelavärden försökte resa upp honom, och då öppnade han ögonen,
— min — — — lekamen — — — blod, stönade han otydligt, men då blef värden vred, svor till och lät pastorn handlöst falla tillbaka på golfvet.
— Låt honom ligga, tills han nyktrar till, sade fredsdomaren. Sedan kunna vi köra honom härifrån — ifall andra tänka som jag.
Två eller tre nyfikna ansikten visade sig i ytterdörren, uppfattade situationen i en blink och försvunno igen. Innan fredsdomaren och Salmelahusbonden ännu hunnit stänga dörren efter sig, hade underrättelsen om, hvarför pastorn var förhindrad att hålla gudstjänst och nattvardsgång flugit från mun till mun bland de väntande, hvilka likasom af instinkt alla skockade sig tillsamman under ett indigneradt sorl, som tydligt nog angaf hvad de tänkte.
Det var inga milda omdömen, som fäldes öfver pastor Lahti under den närmaste kvarttimmen, och hade de yngre karlarna fått råda, så skulle han blifvit släpad ned till sjön, badad där tills han blef nykter igen och sedan pryglad ut från Anoka. Men de äldre ville inte veta af några amerikanska seder. På deras bestämda yrkande beslöt man att låta honom sofva ruset af sig och därefter meddela honom, att Anoka inte hade något vidare bruk för honom. Salmelavärden och fredsdomaren fingo i uppdrag att öfverbringa menighetens enhälliga consilium abeundi, och därefter skildes församlingen åt i allsköns stillhet. Det var nästan som om de skämts för hvarandra inbördes och hälst undvikit att vidare tala om saken.
— Du får föra ordet, då vi gå till honom, sade Salmelavärden. Och det åtog sig fredsdomaren mer än gärna. Han skulle nog föra ordet.
Länge behöfde de häller inte vänta på tillfälle att tala med pastorn, som på aftonsidan själfmant kom öfver till Tuhkala. Och Salmelavärden, som såg honom begifva sig dit, skyndade efter, så att han kom fram nästan samtidigt.
Pastorn hade inte behöft fundera länge öfver hvad som händt, då han vaknade upp. En enda blick på det toma whiskykruset och på det utspilda vinet hade varit tillräcklig för att visa honom huru landet låg. Men då han inte kom ihåg, att någon varit inne hos honom tidigare på dagen, så tänkte han, att situationen kanhända inte ännu var alldeles hopplös, och styrde därför i väg till fredsdomaren för att litet sondera terrängen.
Salmelavärdens ankomst och Tuhkalas bistra min gjorde det genast klart, att alt inte var som det borde, men pastorn var inte den som lät förbluffa sig af småsaker.
— God afton, sade han snäft. Jag kom öfver hit för att fråga, hvarför ingen människa i hela Anoka varit kristlig och barmhärtig nog att se till mig i min nöd och plåga i dag. Där har jag legat sjuk nästan till döds, och ingen har så mycket som bjudit mig en dryck vatten, nej, inte ens kommit för att se om jag behöfde något. Sannerligen säger jag er — han höjde handen och skakade den framför den till ytterlighet förbluffade Salmelavärdens ansikte — detta skall eder vedergäldt varda. Säger icke skriften — — —
Men nu hade fredsdomaren återfått målföret och han vardt arg med besked.
— Hör på du, hästdoktor, afbröt han pastorns tirad, vi ä' inga barnungar, Salmela och jag, utan kunna rätt väl urskilja om en karl är sjuk eller full. Full var du ända upp till mynningen i dag morgse, och whiskyn du fylde dig med hade du bestält med kyrkans pengar. Sådana konster tåla vi inte här i Anoka, och därför är det bäst du packar dig i väg härifrån, innan pojkarna få tag på dig.
— Domen icke, så varder I icke dömde, säger Herren — började pastorn med en total omsvängning af taktik. Men fredsdomaren gjorde en föraktlig åtbörd.
— Håll upp med den där låten, sade han. Gudlighet af din sort duger inte åt oss. Folket här har kommit öfverens, att de inte vilja höra gudsord af dig numera och ha bedt oss säga ifrån att du kan resa.
— Men om jag nu inte vill, sade pastorn, som faktiskt inte visste hvart han egentligen skulle taga vägen. Jag har väl rätt att bo här så väl som någon annan.
— Jobevars, svarade fredsdomaren artigt, det har du. Men för den händelsen kan jag berätta, att här i Anoka är lika godt om tjära och fjäder som i Mills. Och om det inte hjälper, så häktar jag dig för förskingring af kollekten vid bibelförklaringen. Gudbevars, nog kan du stanna i Anoka, om du har lust.
Men pastor Lahti hade inte lust. När nattåget kom, var han på stationen och köpte en biljett för återstoden af kollekten, till Ishpeming i Michigan. Och där uppvaktade han redaktören för den finska tidningen, och berättade, att han sett sig om bland landsmännen i Minnesota för att möjligen börja en skola och sätta upp en tidning i något settlement där. Men han hade inte kunnat trifvas ihop med det råbarkade följet. Minnesota var ännu inte rätta platsen för en bildad karl.
Huru Pekka fick förlåtelse för hästen.
Ställningen var bekymmersam, det var visst och sant och tydligt och klart både för Matti Ilola och Pekka Tarvanen, där de sutto på hvar sin säck med resgods midt i solbaddet utanför järnvägsstationen. De hade anländt dit med tåget österifrån för ungefär en timme sedan, och då hade konduktören utan synnerliga omständigheter fört ut säckarna samt med en hel mängd ord, hvaraf de inte förstodo ett enda, och några få åtbörder, dem de i stället uppfattat så mycket bättre, antydt, att de själfva skulle göra sina reseeffekter sällskap. Det hade de också gjort, men hvad de vidare skulle taga sig till, visste de inte, ty från stationen ledde hvarken väg eller stig öfver den grågula solförbrända slätten, och stationsagenten hade bara stirrat på dem, då de på ren och tydlig finska frågat, hvad det alt egentligen hade att betyda.
Att där var något i vägen med biljetterna kunde de förstå, men hvad det var, kunde ingendera af dem utgrunda, ehuru de nu i en timmes tid funderat så svetten stod dem i pannan. De visste bara, att det såg högst bekymmersamt ut.
Biljetterna hade Isokylä Antti, som redan några år varit i Amerika, skickat åt dem, och han borde nog haft reda på sig. Och ända tills det blef mörkt aftonen förut hade de sett stationernas namn, hvaraf ett och annat också fans på biljetterna, så det var tydligt, att de först under natten råkat på villovägar. Men biljetterna hade konduktören behållit, så att nu hade de ingenting annat att lita till än Anttis bref, hvilket Matti såsom den äldre och förståndigare hade i sitt förvar.
Matti och Pekka voro bröder och hette egentligen båda två Tarvanen, men Matti hade, såsom seden och bruket fordra, tagit namn efter sitt torp, då han för några år sedan varit lättsinnig nog att skaffa sig både hustru och jordbruk på halsen på samma gång, medan Pekka såsom obesluten alt gick under det gemensamma familjenamnet.
På torpet hade det i början gått bra, men så kom där en liten Matti till världen, och hans mamma gick upp för tidigt, så hon blef sjuk och inte mera kunde passa på hushållet och kräken. Och följden häraf var åter den, att Matti själf fick hålla sig hemma i stället för att förtjäna pengar på stocksläpning såsom förut. Visst anförtrodde han hästen åt Pekka, men det var naturligtvis inte detsamma — "pojkar äro ändå bara pojkar", brukade Matti säga. Och Pekka var nog en pojke till åren, ehuru godt ett hufvud längre än Matti samt trots sina sjutton år lika grof och stark som någon fullvuxen karl.
Kanhända skulle alt dock kunnat reda sig, om det stannat vid den ena oturen med hustrun, men som hvar man vet kommer olyckan aldrig ensam. Och därför hände det en vacker dag under värsta menförestiden, att Pekka kom hem, dragande stocksläden själf, och på den hade han hästens hud. Kräket hade brutit benet af sig och måst klubbas.
Huru det nu egentligen gått till, blef aldrig till fullo utredt, ty i första hettan hade Matti framkastat någonting om, att det skett honom rätt, då han kunnat lämna hästen i händerna på en valp, som ännu inte var torr bakom öronen — och sedan dess hade ingen kunnat förmå Pekka att yttra ett ord om saken. Så snart någon blott nämde ordet häst, knep han ihop munnen, tills den såg ut som ett rakt sträck, och de ljusgrå ögonen fingo ett uttryck, som inte egentligen uppmuntrade någon att fortsätta med det ämnet. Men att han på sätt och vis kände sig skyldig till olyckan, kunde man förstå, då snön smälte bort och han begynte reda till åkern för vårsådden med hacka och spade, utan att någon ens tänkt på att be honom om något sådant.
Då kom Isokylä Anttis bref. Han var kusin till bröderna Tarvanen och hade i stället för att draga lott till värneplikten svurit på, att ingen korpral eller annan stackare, som gick i kronans kläder, någonsin skulle kujonera honom, och så hade han rymt till Amerika. Där hade det gått honom väl, och därför skickade han nu två biljetter för resa från Wasa ända fram till den kolgrufva i Montana, där han arbetade, och där han försäkrade att Matti också kunde förtjäna sina två daler om dagen eller mera. "Pojken kan du ju taga med", slutade brefvet, "han kan ju lika väl växa upp till karl här som där hemma".
Pekka satt och betraktade med något liknande ett löje sina valkiga händer och grofva lemmar, medan Matti stafvade igenom de sista orden, men han blef allvarsam igen, då den äldre brödren långsamt, men mycket stadigt placerade sin näfve på bordet och sade: det gör jag.
Så vände han sig till Pekka, såg betänksamt på honom och sade med särskildt eftertryck: hvad dig angår, så vet jag värkligen inte rätt hvad jag skall göra. Arbeta kan du nog, men om du också har tillräckligt förstånd för att föras ut på en sådan långresa, det vet jag inte. Såsom du måste ha burit dig åt med hästen, då den bröt benet af sig, är jag inte säker om man kan lita på dig.
Pekka blef röd ända upp i pannan och knep ihop munnen hårdare än någonsin förr, medan han stadigt såg brödren rätt i ögonen, men han svarade ingenting, förrän denne tillade: men om du lofvar att göra precist som jag säger, både på resan och sedan också i Amerika, så tänker jag du kan få följa med.
Då sade Pekka bestämdt: jo, det gör jag. Och så talades det inte vidare därom, men så snart Matti sedan fått torpet utarrenderadt och den nödtorftiga utrustningen var i ordning, begåfvo de sig på väg.
Ända till New-York var det lätt att reda sig, då de alltid träffade någon, som förstod finska, och äfven på järnvägen gick det till en början bra nog, ty de reste i sällskap med landsmän, som skulle till Michigan. Men ju längre västerut de kommo, desto värre blef det, och här sutto de nu i själfva Montana, d.v.s. enligt sin uppfattning alldeles i närheten af Isokylä Antti och kolgrufvan, utan att veta, huru de skulle komma dit. Det var därför det var så bekymmersamt.
Matti tog fram brefvet för att ännu en gång studera namnet på grufstaden. Sedan han sett en stund därpå, steg han upp och gick fram till stationsagenten, som stod i den öppna dörren och tuggade sin tobak, då och då sneglande på de två besynnerliga figurerna, som sutto där midt i solbaddet, utan att ens tala med hvarandra.
— Tirlots, sade Matti och pekade på en rad i brefvet.
Stationsagenten såg först på Matti och så på brefvet. — Hvad f—n säger ni? frågade han sedan med suverän amerikansk öfverlägsenhet. Tala något kristet språk, om ni vill bli förstådd. Därmed vände han sig bort, men fick i detsamma syn på en stor fluga, som satt sig rätt emellan Pekkas fötter. Den tog han omsorgsfullt korn på, drog ihop läpparna och sände en lång, brun stråle mot flugstackaren, som blef nästan dränkt och helt och hållet förbryllad, då hon med ens kastades öfver på rygg.
Matti gick tillbaka till sin plats och suckade bekymradt: den karlen förstår ingenting.
— Han är en dumbom, påstod Pekka, med blicken riktad på den bruna pölen mellan sina fötter, där flugan gjorde vanmäktiga ansträngningar att komma på rätt köl igen.
Matti var påtagligen af samma åsikt och sade därför ingenting, utan läste ännu en gång igenom det dyrbara brefvet, det han dock redan närapå kunde utantill.
— Här står att Tirlots är i södra Montana, sade han efter en stund till Pekka.
— Ja, svarade denne, anseende sig uppfordrad att också yttra sin åsikt. Och eftersom det är en grufva, så måste den väl vara bland de där bärgen fortsatte han, visande med en långsam handrörelse söderut, där en räcka bärg syntes resa sig, så långt borta, att deras blånande ytterlinjer nästan smälte ihop med solröken.
— Det är alt bra långt dit, invände Matti, som nog fattade meningen, men inte ville antaga rådet brådstörtadt för att ungdomen inte skulle tro sig altför klok. Men han tog fram tobakspungen i alla fall och begynte stoppa en ny pipa, och det gaf vid handen, att han kände sig bättre till mods.
— Låt så vara, svarade Pekka käckt, men om vi gå ända fram till bärgen och sedan följa dem åt öster, så måste vi till slut komma till något ställe där de veta, hvar Tirlots är.
— Hvarför åt öster?
— Därför att vi säkert farit förbi. Konduktören skulle inte lämnat oss här, om inte biljetterna varit slut, och Antti skickade nog biljetter ända fram.
Matti sög ett djupt bloss ur pipan, blåste ut röken och betraktade Pekka med en blick af häpen förvåning, blandad med en liten skymt af respekt. Och sedan han öfvertygat sig om, att brödren var vid fullt normal sinnesförfattning, oaktadt den snilleblixt han nyss ljungat fram, steg Matti upp, kastade säcken öfver axeln och sade: låt oss gå! samt begaf sig i väg, utan att egna ens en blick åt stationsagenten, som alt stod kvar i dörren. Pekka följde exemplet, men tycktes erinra sig något i detsamma han slängde säcken på ryggen. Han rätade på sig, bligade stint på stationsagenten, hostade och spottade så ett ärligt tag en tum eller två framför dennes fötter, vände sig om och gick.
Mannen ryckte till och gjorde en åtbörd, som om han velat häjda Pekka, men en blick på dennes ovanligt breda rygg kom honom att ändra tankar, så att han i stället åtnöjde sig med att mumla något om "oförskämda utländingar", då han gick in i huset. Strax på andra sidan järnvägsspåret vidtog prärin, hvilken från stationen såg så jämn och slät ut, där den låg i solskenet, som brände så hett att luften dalrade öfver det brunstekta gräset. Men den var långt ifrån så jämn som den såg ut, isynnerhet då man gick rätt fram, utan att följa någon väg. Det blef en mycket varm promenad, hufvudsakligast för Matti, som hade en tyngre säck att bära på och dessutom ägde betydligt kortare ben. Men han sade ingenting, utan höll jämna steg med Pekka, som als inte tycktes märka, att marken emellanåt var betydligt lös och att buskarna snärjde sig kring hans ben. Han bara strök i väg med långa, maskinmässigt jämna steg, alt under det han höll ögonen riktade på bärgen där långt borta, och munnen hopprässad som om han beslutit att komma fram dit eller bli på vägen.
Solen stod nästan rätt öfver deras hufvuden, då de begåfvo sig på väg, och den var lågt nere, då de kommit så långt, att enskildheterna af bärglandet började bli tydliga — och ju mera de kunde uppfatta däraf, desto mera sjönk Mattis mod. Det var inte als en lång, jämn vall, såsom han förestält sig, utan ett förfärligt virrvarr af utsprång, höjder, dalar, klippor och bärg, längs hvilka man omöjligt kunde vandra framåt i någon bestämd riktning, isynnerhet inte då det började lida mot natten.
Slutligen kommo de, vid foten af de första höga kullarna, till en liten bäck, som korsade deras kosa, och där stannade Matti och satte säcken ifrån sig.
— Det här bär för f—n i våld, sade han trumpet. Om vi komma in bland de där bärgen, så hitta vi aldrig ut igen, sedan det en gång blifvit mörkt. Jag går inte längre i kväll.
Pekka slängde sin säck tämligen omildt åt sidan och tog sig en lång klunk vatten ur bäcken, hvarefter han, synbarligen uppfriskad, började stoppa sin pipa — alt utan att säga ett ord.
Matti läskade också sin gom och sträckte sedan ut sig på marken, stödande nacken och ryggen mot sin säck. Men han kände sig inte upplagd för tobak. Det var ju i alla fall han, som var den äldre och som därför borde haft mera förstånd än att låta en pojke narra sig i väg inåt vildmarken. Om de i stället hade följt järnvägen, funderade han, så hade de väl slutligen kommit till någon stad eller by — ehuru det visst var sant, att det här i landet var förfärligt långt från den ena staden till den andra. Och under det han funderade, sjönk solen alt lägre och lägre och blef alt rödare och rödare, hvilket väl i Amerika som annorstädes i världen betydde att natten var i antågande. Det började se altmera bekymmersamt ut, och Matti suckade så tungt, att det nästan ekade, men det bekom inte Pekka det minsta. Han bara rökte och såg ut som om han ännu inte tyckt läget vara alldeles hopplöst.
Så sände solen sin sista glöd öfver prärin och öfver de brungula kullarna, som fingo en sådan lefvande varm färg därvid, och öfver de grå bärgväggarna, så att de skimrade i rosenrödt, och sist öfver de höga, snöklädda topparna längst borta, och bragte dem att glimma i orange och blodrödt, tills det såg ut som om de brunnit. Och ögonblicket därpå sjönk det stora, glödande klotet bort under synranden, och skuggorna begynte krypa upp längs kullarna och sedan längs bärgen, alt högre och högre, tills de nådde snötopparna och släckte det granna ljuset, så att snön med ens blef hvitgrå, af en dödlik, kall färg, som kom en att frysa, då man såg därpå.
Nere vid bäcken hade det också blifvit mörkt. Pekkas pipa glimmade ännu som en jättestor, röd lysmask, men Mattis andetag, regelbundna och skärande som om de frambragts af en såg, förrådde, att han för tillfället glömt sina bekymmer.
De hade i stället nu begynt inkräkta Pekkas sinne. Vanligen var det så, att han behöfde längre tid än Matti för att öppna sin hjärna för en viss tankegång, men så tänkte han så mycket grundligare i stället, när han en gång började på. Och nu hade han börjat riktigt på allvar, ty såvidt han förstod var där ingenting annat att göra än att vända tillbaka till järnvägen, så snart det blef dager. Det hade Matti tydligen beslutit — och sedan visste man inte, om det als mera skulle bli möjligt att komma till kolgrufvan, där Antti och de andra förtjänade sådana stora pengar. Och Pekka kände sig ändå alldeles öfvertygad om, att den låg någonstädes där inne bland bärgen.
Därvid blickade han dit uppåt i mörkret, och då tyckte han sig ett stycke längre fram och högre uppe se likasom ett återsken af sin egen glimmande pipa, men större och klarare. Pekka gnuggade sig grundligt i ögonen, och så såg han igen uppåt. Det var eldsken, därom fans inte något tvifvel.
Han sträckte ut foten, stötte till Matti och sade, då denne öppnade ögonen.
— Där uppe på bärget fins folk, som tändt en eld.
Matti reste sig och såg. Jaa, eldsken var det, och det kunde inte betyda annat än att där också fans folk, hvarför han, utan att slösa några ord, tog sin säck på ryggen och vandrade i väg längs bäckstranden, följd tätt i spåren af Pekka.
Det blef en förfärligt besvärlig vandring, öfver stock och sten, genom buskar och snår uppåt kullen, som ställvis var så brant, att de blott med största möda kunde hålla sig på fötterna. När de slutligen, andfådda och drypande af svett, nådde fram till eldskenet sågo de, att det lyste genom fönstret till ett slags hus, som var till hälften nedgräfdt i jorden, och då de blickade ned i dalen på andra sidan sågo de några dussin andra dylika ljus glimma genom mörkret.
Matti såsom den äldre öppnade dörren, så snart han återfått andedrägten och steg in.
Midt i det lilla rummet stodo ett par toma packlådor, och omkring dem sutto fem män med hattarna på hufvudet och spelade kort vid skenet af en liten lampa utan glas. En hög af filtar i ett hörn af rummet, ett stenkrus af innehållsrikt utseende på golfvet invid packlådorna och några kokkärl af järnplåt på den af stenar slarfvigt hopfogade spiseln, fullständigade möbleringen.
— God afton, sade Matti höfligt på finska.
— Hello boys, svarade ett par röster, snalk in. Men ingen af de spelande tycktes ha tid att egna någon vidare uppmärksamhet åt nykomlingarna, hvarför desse lade sina säckar i ett hörn och satte sig på filthögen samt drogo fram sina pipor och begynte hjälpa till att göra den rökfylda luften ännu tjockare.
Om en stund kom spelet till ett slut, och då togo spelarne de båda främlingarna i närmare skärskådande.
— Tag er en tår! uppmanade värden på stället och sköt med foten fram kruset till Pekka, som satt närmast.
Pekka, som fullkomligt förstod, hvarom det var fråga, torkade sig artigt om munnen med baksidan af handen och satte så kruset till läpparna.
— Tack, sade han på finska, sedan han slutat.
— Halloh! ropade värden, hvad sade ni?
Pekka grinade vänligt till svar, men sade ingenting.
— Talar ni inte engelska, gossar? frågade en annan af männen.
— Förstår inte, svarade Matti, på hvilken den frågande råkat kasta sin blick.
— Det här ä' alt några söta djur, sade mannen, vänd till sina kamrater. Nu ska' vi ha det skämtsamt och se hvad slags stoff de här gossarna äro gjorda af.
Därmed vände han sig på nytt till främlingarna och började öfverhopa dem med en ström af kvickheter af det slag man inte gärna kan få höra annat än bland grufarbetare och cowboys ute i västern. De andra skrattade och hjälpte till det bästa de kunde, medan Matti och Pekka sökte se vänliga ut och hålla så god min som möjligt.
Men då oväsendet blef altmera högljudt och inte det minsta tvifvel mera kunde råda om att de och inga andra voro föremål för driften, förändrades Mattis vänliga min till en af både förbittring och fruktan, medan löjet på Pekkas breda mun stelnade till ett grin, och hans ögon fingo samma uttryck som då någon fordom hemma på skogstorpet började tala om hästen.
Misstagande sig på de båda främlingarnas fredlighet och eggad till alt större ansträngningar af kamraternas bifall, fick den, som börjat skämtet, med ens en ny idé. I ett nu drog han revolvern ur bältet, riktade ett ögonblick och sköt nästan i samma sekund pipan ur Mattis mun.
— Herre Jesus! nu börja de skjuta! skrek denne och kastade sig bakåt mot väggen. Men Pekka glömde tvärt både sin säflighet och sin omogna ålder, rusade upp och vred med ett våldsamt grepp revolvern ur skämtarens hand, medan han samtidigt med andra handen fattade honom i strupen och slog honom i golfvet så ledigt som om han slagit i kull en kägla.
Mannen sprang upp igen, men Pekka höll honom tillbaka och sade — på finska naturligtvis — man skall inte leka med pistolen, det händer lätt en olycka.
Skämtaren sökte slita sig lös, men de andra, som tydligen ansågo att skämtet gått långt nog, lade sig emellan och då Pekka, inseende att ingen vidare fara var för handen, räckte revolvern tillbaka åt dess ägare, skakade denne hand med honom på det hjärtligaste och sade, att så präktiga näfvar hade han inte ofta råkat ut för. Och så gick kruset laget rundt.
— Månne vi inte borde ge oss i väg nu? sade Matti sedan han sväljt sin andel. Det är farliga karlar, som bara för ro skull skjuta pipan ur munnen på folk.
— Nu vet jag hvad de tala! utropade en af amerikanarne, som noga lyssnat till Mattis ord. Det är finska, det fins en hel hop af dem äfven i Deer Lodge.
— Tirlots! utbröt Matti i högsta förtjusning. Trilots! och därmed gick han fram till mannen och skakade hans hand på samma sätt som en annan handterar en pumpstång.
— Menar ni Deer Lodge? frågade amerikanaren. Är det dit ni ämnar er? Hvarför har ni kommit den här vägen, då ni kunnat slippa ända fram med tåget. Härifrån har ni sex timmars marsch öfver bärgen och inte just någon chaussée att marschera på häller.
Det var naturligtvis alt hebreiska för Matti. Men det förstod han att de ändtligen fått tag på någon, som kände vägen till Tirlots, och därför lade han sig, då sällskapet om en stund skildes åt, till hvila på blanka golfvet med större sinneslugn än på mycket länge.
På morgonen förde amerikanaren dem in på rätta vägen, pekade uppåt bärgen, dit den ledde och sade ett par gånger: Deer Lodge.
— Bra, bra! svarade Matti, nickade våldsamt till tecken att han förstod, och efter ännu en handskakning med vägvisaren vandrade de båda bröderna med gladt mod framåt på väg till Tirlots och Isokylä Antti.
Men då de gått en half mil eller så och Matti fått tid på sig att öfvertänka alt, som inträffat på det sista dygnet, vände han sig till Pekka och sade med eftertryck:
— Jag tror ändå inte att det var ditt fel, att hästen bröt benet af sig i våras.
Och Pekka prässade inte ihop munnen, utan öppnade den till det bredaste löje han kunde åstadkomma.
Nikolaïpolka.
Om jag inte helt och hållet missminner mig, var det sommaren 1876 — utställningssommaren — jag i Helsingfors första gången hörde Nikolaïpolkan. Vi hade, några kamrater och jag, legat ute i skärgården en månad eller så, för att läsa, hette det. Men i själfva värket hade vi nog njutit mera af segling, saltvatten och hafsluft än af den rikliga andliga spis våra medhafda juridiska och andra luntor bjödo på. Och så hade vi seglat in till Helsingfors för att vara med om öppnandet af den stora utställningen, kring hvilken allas intresse sedan månader samlat sig.
Det kändes helt behagligt och civiliseradt igen att på kvällen efter öppningshögtidligheterna sitta på Brunnsparksverandan och se på folkvimlet och stojet nedanför samt lyssna till musiken, som utfördes af chevaliergardets från Petersburg ståtliga orkester. På den tiden var det något nytt i Helsingfors att höra musik af Petersburgska gardesorkestrar, hvarför publiken också genom ifriga applåder visade att den senterade det ovanliga nöjet.
De hvituniformerade musikanterna hade redan spelat åtskilliga stycken till allmän gamman och belåtenhet, då man hängde ut en ny nummer på estraden, hvilken i ordningen kommer jag inte numera ihåg.
Och så togo musikanterna instrumenten från munnen och sjöngo Ni-ko-lai. Det lät högst lustigt, då man inte hört det förut, hvarför det också blef sådana applåder, att stycket måste tagas dacapo. Och då sjöngo musikanterne Hel-sing-fors, hvilket naturligtvis uppväckte ännu mera jubel.
Nikolaïpolkan blef ett bravurnummer, som spelade snart sagdt hvar kväll ute i Brunnsparken till den under utställningssommaren ständigt växlande och ständigt talrika publikens oförminskade fröjd. Men så togs stycket upp också af diverse andra orkestrar och spelades följande vinter på både enskilda och offentliga baler, på populära konserter och vid alla möjliga andra tillfällen, så att publiken snart fick hjärtligt nog däraf, och då försvann polkan småningom från repertoarerna.
De följande åren kunde det visst någon gång hända att ett positiv eller en dragharmonika återkallade Nikolaïpolkan och julidagen 1876, då utställningen öppnades, i min hågkomst, men till och med positiven och dragharmonikorna följa ju på sätt och vis med sin tid, om ock vanligen ett bra stycke bakefter, och då kom det sig, att hela polkan slutligen helt och hållet försvann åtminstone ur mitt minne.
* * * * *
För några år sedan råkade jag hamna nere i miniatyrepubliken Costa Rica. Resan hade gått genom den västindiska arkipelagen till Colon vid Panamakanalens östra mynning och därifrån upp till Puerto Limon, republikens i fråga enda hamn vid atlantiska kusten och därhos ett af de osundaste hål på jordklotet. Två dagar hade jag fått lof att vänta där och hade såsom en liten välkomsthälsning redan haft en lindrig släng af klimatfebern, hvilket just inte bidragit till att sprida en soligare dager öfver saker och ting. Så hade jag skakat större delen af en dag i en Costa Ricansk järnvägsvagn, och hvad det vill säga, vet ingen, som ej försökt det. Och dagen därefter hade jag tillbragt åtta timmar i en mexikansk sadel på en häst, som trafvade hårdare än någon häst jag förut ridit, och det på vägar, dem mina europeiska fördomar inte tilläto mig att betrakta såsom vägar als. På eftermiddagen hade jag slutligen kommit fram till hufvudstaden, våt, smutsig och sönderbråkad samt med det angenäma medvetandet att jag inte kände en lefvande själ på hela orten och inte ett ord af det språk där talades.
Mina tankar och funderingar voro inte särskildt trefliga, där jag satt i mitt rum på hotellet och med en viss nyfikenhet mönstrade asgamarna, "the buggards", som sutto på ett tak strax utanför. Men jag var så pass trött i alla fall att inte ens mina dystra betraktelser länge förmådde hålla mig vaken, utan glömde jag snart nog både buggards, spanjorer, järnvägsarbetare och alt annat i en sömn så djup, som man blott kan njuta den efter åtta timmar i en mexikansk sadel på en hårdt trafvande häst.
Jag inte ens drömde under förra delen af natten, men på morgonsidan kommo drömmarna i stället i en sådan omöjligt sammanblandad hop, att jag inte fick någon reda i dem als. Endast det stod slutligen klart för mig, att jag igen satt på Brunnshusverandan i Helsingfors, hörde på Nikolaïpolkan i sällskap med några studentkamrater, som talade spanska och voro svartklädda som buggards allihop. Då vaknade jag, men det tog mig någon tid, innan jag fick klart för mig hvar jag var, ty ljöd det alt fortfarande i mina öron. Det var militärorkestern, som spelade utanför presidentpalatset, förklarade negerynglingen, som kom in, då jag tryckte på knappen till ringklockan.
Den spelade idel gamla bekanta saker, den Costa Ricanska militärorkestern, och de läto så märkvärdigt trefliga alla de kända melodierna, både Nikolaïpolkan och marschen ur Tiggarstudenten och Läderlappsvalsen och alla de andra. Jag låg kvar i sängen så länge morgonkonserten varade, lyssnande till musiken och tyckte, att jag på det hela ändå inte var så alldeles långt borta från all civilisation som det förefallit mig aftonen förut.
* * * * *
En vecka senare hade jag öfvertagit befälet öfver en trupp järnvägsarbetare långt inne i urskogen, genom hvilken den nya linjen gick fram. Det var min första erfarenhet af järnvägsarbete i tropikerna och den var inte rolig, ty midt på dagen hade en förtviflad regnskur genomblött såväl arbetarne som mig, och efteråt hade solen bränt så hett, att vi närapå kväfts af utdunstningarna från den våta, uppgräfda jorden. Åtminstone föreföll det mig så; det var ju min första dag ute på arbetet.
Och inte blef min stämning gladare, då vi kommo tillbaka till lägret och jag tog mitt rum, som blifvit repareradt under dagens lopp, i besittning. Det var den luftigaste bostad jag någonsin sett och liknade ingenting så mycket som en hönsbur, uppförd af käppar som den var, med bara marken till golf, och springor så vida, att man kunde sticka handen och armen igenom dem öfveralt i väggarna. Också var det omöjligt att bränna ljus där sedan mörkret inträdt, ty alla de miljoner flygfän, som nattetid svärma omkring i tropikerna, flögo ut och in och surrade kring ljuslågan på ett sätt så nervretande att jag hällre satt i mörkret, men det var inte särdeles trefligt det häller.
Om en stund kom emellertid den tyske föreståndaren för lägerkommissariatet in till mig, och då blef det samspråk af, men tämligen matt och enstafvigt. Snart nog domnade det bort helt och hållet, så att vi sutto alldeles tysta och blossade på våra pipsnuggor så de glimmade i mörkret. Utanför väggen till mitt rum stod ett väldigt brödfruktträd, hvarunder en hop af arbetarne slagit sig ned, men de tycktes häller inte böjda för samtal utan gjorde som vi — sögo på sina pipor så de glödde som en hop jättelysmaskar i den djupsvarta skuggan under trädet. Det tyckte en af dem påtagligen blef ledsamt, hvarför han gick efter sin dragharmonika och började kvintilera på den. Först var det blott några ackord han frambragte, så några takter af en marsch och så kom — Nikolaïpolkan.
"Da legt das verfluchte Rindvieh wieder los mit seiner Polka", sade tysken, och tillade att mannen nu i tre veckor, eller ända sedan han hämtat tjutvärket från San José, så godt som hvar afton undfägnat sina åhörare med samma stycke. Men jag bad honom inte svära öfver Nikolaïpolkan och berättade hvilka minnen den väckt hos mig, då jag några dagar tidigare hörde den uppe i hufvudstaden.
"Meinetwegen", sade tysken. "Nog får vi snart tillräckligt af de minnena, om den där karlen håller på några veckor till".
Det gjorde musikanten emellertid inte, utan öfvergick snart därefter till ett annat favoritstycke. Och så mycket hade Nikolaïpolkan igen uträttat, att jag kom in på helt andra tankar och somnade helt godt i min hönsbur.
* * * * *
Frampå vintern lämnade jag San José i sällskap med min tyske vän från urskogsregionen. Efter tre långa dagars ridt i förfärlig värme och på ännu mera förfärliga vägar kommo vi till den punkt vid San Carlos floden, där vägen tog slut, och där funno vi att vi igen låtit lura oss af infödingarnes besynnerliga sätt att meddela uppgifter om orter och afstånd — och allting annat med för resten. I stället för en by såsom vi väntat fans där endast en usel koja, bebodd af en halfindian, som inte egde mera än en enda liten kanot den han hvarken kunde hyra eller sälja åt oss. Men en timmes väg längre nedåt floden fans en landtmätarstation, som ständigt stod i förbindelse med kusten, och dit åtog han sig att föra oss i sin kanot.
Vi kunde just ingenting annat göra än antaga anbudet, hvarför hästarna släpptes in på en betesmark, därifrån de enligt aftal skulle afhämtas af sin egare. Inom en half timme flöto vi utför floden i den obehagligt ranka kanoten — på vinst och förlust i ordets egentliga bemärkelse, och om en timme eller så anlände vi till platsen där stationen skulle finnas.
Men där fans ingen station. Den hade blifvit flyttad åtskilliga mil inåt urskogen och begagnade nu en annan kommunikationsled ned till kusten. Det meddelade oss en annan halfindian, som hade ett litet nybygge på platsen, men han tillade, att en båt samma afton eller påföljande dag väntades på väg till kusten, och den skulle säkert taga oss med.
Där var åter ingenting annat att göra än att mottaga Don Canarios, såsom halfblodsnybyggaren kallade sig, inbjudning att vänta i hans hus tills båten kom — eller rättareunderhans tak, ty huset bestod blott af ett grästak på fyra stolpar.
Det blef förfärligt långa timmar vi tillbragte i afvaktan på båten, som hvarken kom samma afton eller följande dag. Mosquitos funnos där i oräknade miljarder och intet annat att ligga på än bara marken. Regna gjorde det med korta mellanskof och varmt var det så svetten flöt i strömmar vid minsta rörelse. Det blef outhärdligt i längden, och så beslöto vi den andra aftonen att bygga oss en flotte och gifva oss i väg — ifall inte båten på morgonen skulle visa sig.
Det gjorde den inte, och då började vi våra tillrustningar. Don Canario sökte visst afråda oss från företaget såsom varande altför riskabelt, men då vi förklarade oss beredda att hällre riskera hvad som hälst än uthärda mosquiterna en natt till, gick han in på att vara oss behjälplig och begaf sig inåt skogen för att fälla det nödiga korkträdsvirket, medan vi sutto och väntade.
Det var ännu rätt tidigt på morgonen, men solen brände redan olidligt hett och återkastades i stickande blanka reflexer från ytan af floden, som i sakta mak flöt fram nedanför. Emellanåt kunde vi se en alligator sticka upp sitt fula hufvud öfver vattenytan, och då och då hördes en fågel skria inne i skogen, men annars var allting tyst, såsom vanligt, då den starka dagshettan begynt.
Vi sutto också tysta, begrundande hvardera vanskligheterna af den förestående flodfärden, och kände oss alt annat än friska och lifvade till mods öfver våra utsikter, då vi med ens hörde en munter hvissling från skogen bakom oss, och fram ur urskogen kom en ung mörkhyad indian med steg så spänstiga och lätta som om han vandrat på ett golf i stället för den ojämna spången. Han tystnade tvärt, då han fick syn på oss, men skrattade med hela fysionomin, då min reskamrat tog upp melodin och hvisslade fortsättningen.
Han hade varit uppe i staden Granada, berättade han, och hade där hört militärorkestern spela den roliga melodin, som så slagit an på honom att han sedan dess ständigt och jämt hade den i öronen.
Och så mycket gjorde den igen för oss att vi med betydligt lättare mod grepo värket med flottbyggandet an och ett par timmar senare gåfvo oss i väg på vår äfventyrliga tur. Den hade just i rätta ögonblicket träffat våra öron, nästan som en hälsning från civilisationen, mot hvilken vi ju sträfvade.
* * * * *
Det var dock sista gången Nikolaïpolkan föreföll oss rolig, ty då vi några dagar senare i Nicaraguas hufvudstad afton efter afton hörde den vid friluftskonserterna på stadens torg, började det tyckas alltmera besynnerligt att spansk-amerikanarne kunnat fatta sådan smak för slagdängan att de spelade den hvarthälst man än kom.
Och då vi sedan hört det utslitna skräpet vid olika tillfällen i Honduras samt hvar kväll i en veckas tid i San Salvador, hade vi nog och öfvernog däraf. Ja, så utpinade voro vi att, då en yngre herre med bena midt i hufvudet, rutiga onämbara och gammaltestamentlig näsa, en afton ombord på Pacificångaren företog sig att bland annan lika klassisk musik också traktera med Nikolaïpolka min reskamrat höfligt men bestämdt bad honom "die jammerhafte Dudelei doch gütigst zu lassen". Och då den gammaltestamentlige såg förvånad ut, tillade min tyske vän, att vi nu i sex veckor hört "dieselbe miserable Polka" öfveralt hvart vi kommit, och han för sin del vore besluten att hällre begå mord än höra den en gång till.
Ättlingen af Israel producerade ett smålöje, som kom hans näsa att ytterligare kröka sig nedåt, och sade med ett belåtet gnuggande af sina otäcka händer, att det varit "das famoseste Geschäft" han någonsin gjort, då han i Tyskland öfvertagit ett lager gamla noter till makulaturpris och i denna ända af världen sålt dem tre gånger dyrare än hvad ny musik kostade. Endast en liten del hade han kvar, och den kunde han säkert bli af med i Guatemala blott publiken fick höra de lifvade melodierna. Därför spelade han dem så ofta tillfälle yppade sig.
Vi blefvo så glada öfver att ändtligen ha hunnit upp själfva urkällan till Nikolaïpolkan, att vi tvärt bjödo honom med näsan och de rutiga på ljumt öl till en half dollar buteljen, och då vi tubbat honom till ett heligt löfte att inte mera under hela resan spela slagdängan, knäpte min tyske vän andaktigt ihop sina händer och bad:
"Du store, helige Wagner, förlåt oss alla våra syndiga tankar omdin musik! och kan du ej förlåta, så döm oss till tio dagarsGötterdämmerung eller tre veckors Parsifal, men förskona oss från meraNikolaïpolka, nu och till evig tid?" Och jag sade: amen.
I den sista vagnen på tåget.
Då solen gick upp, var tåget redan ute på prärin, som sträckte sig så långt ögat bar åt alla håll, här och där vågig, någon gång afbruten af ett litet tillflöde till floden, längs hvars strand banan gick fram, men på det hela ödslig och flack och tröttande enformig i sin gråa ton. Banan följde icke hvar och en af flodens många slingringar och bukter och därför försvann denna emellanåt ur sikte, men endast för att om en minut eller par igen visa en skymt af sitt grågula vatten. Alt skiftade i grått, marken, flodvattnet och gräset i gulgrått, sagebuskarna i gröngrått och skyn i blågrått, en intensiv, stålblå ton, som bragte ögonen att värka, om man länge stirrade ut genom vagnsfönstret.
Och inne i kupén lade sig dammet i alt tjockare gråa lager öfver alt och alla, öfver kläder och ansikten och effekter, tills ögat blef så vant vid den grå färgen, att den minsta brytning däri kom som en uppenbarelse. Vagnen var full af folk, men alla voro ur humör, uttröttade och als inte upplagda för sällskaplighet, och tåget rasslade i väg med ett skarpt slamrande ljud, genom hvilket trängde en dof, dånande underton, som steg och sjönk alt efter som farten ökades eller minskades, men aldrig dog bort helt och hållet, inte ens under de sällsynta uppehållen vid de små präristäderna, där det väldiga lokomotivets brummande ljöd så starkt i den ändlösa stillheten.
På ett ställe skymtade några indiantepees fram bakom buskarna tätt vid floden, men de voro grågula också de, så att de endast genom sina ytterlinjer afbröto den oändliga flackheten, och ingen människa var att se. Endast några sömniga präriponies hängde sina hufvuden i det glödande solbaddet, altför lata att afbeta det torra gräset mellan tälten, och de hade tumlat i flodgyttjan, så att de voro täckta af grågul lera från hufvud till svans.
Längre bort låg en stor boskapshjord, spridd öfver en halfmils terräng längs banan och så långt åt sidorna att de sista sågo ut endast som mörkare punkter i den allmänna gråheten, idislande trögt och sömnigt det foder de gnagat ihop tidigare på dagen. Tåget brusade förbi utan att ens förmå skrämma upp dem från marken, och slätten låg åter lika öde och tom och liflös som förut.
Genom en utskjutande sporre af Dakotas Rod Lands dånade tränen i väg, då solen stod rätt öfver jorden, så att inte ens telegrafstolparna kastade någon skugga, och där afbröts enformigheten för en stund af de vidunderligt formade lerkullarna, mellan hvilka banan gick fram. Torn och kolonner, koner och pyramider, djurkroppar och människohufvuden och hus och pelare och mycket annat därtill hade leran format, då vulkanisk eld, luft och vatten tillsammans en gång bröto den jämna prärin i tusen och tiotusen tal bizarra stycken. Här stod en enstaka jätteskepnad som en skildtvakt på post vid en gapande öppning till underjorden, där stego ett dussin eller flera vridna kolonner, krönta af fantastiska kapitäler, högt mot skyn, på en del ställen var leran bränd tegelröd; näst intill stack en brunsvart stenkolsådra fram i dagen och mellan lerkullarna, där marken alltid är fuktig, bredde buffelgräset ut sig i en yfvig, mörkgrön matta.
Passagerarne slukade med sina trötta ögon det egendomliga sceneriet, men inom mindre än en halftimme lämnade tåget den sista kullen bakom sig och där låg slätten igen, i oöfverskådlig flackhet, sträckande sig åt norr, söder, öster och väster. En om en sjönko de resande tillbaka i sina hörn, slöto ögonen för att värja blicken mot den tröstlösa gråheten och dåsade bort den ena timmen efter den andra i slö likgiltighet.
I östra Dakota vidtog den odlade delen af prärin. Först skymtade enstaka små hvetetäppor, rikt gula i färg, här och där längs banan; vid stationerna blefvo de små täpporna stora sammanhängande åkrar, och där syntes små städer med stora breda, dammiga gator, utan stenläggning och utan skugga i det brännande solskenet. Och ännu längre österut flöto de stora åkrarna ihop till ett enda, oafbrutet fält, där hvetet vajade på milslånga tegar, som upptogo hela slätten åt alla håll. Tåget var inne i Red Riverdalen och fortsatte mil efter mil, timme efter timme genom hvetehafvet, som sträkte sig långt in i Minnesota.
Det var knappast mindre enformigt än den gråa slätten längre västerut, om ock färgtonen var en annan. Här och hvar stack visst ett enstaka hus upp ur den vajande säden, men knapt en mänsklig varelse syntes till. Höbärgningen var undangjord och hvetet ännu icke fullt moget, farmarne voro inte i arbete på sina fält, och därför såg den rika odlingsbygden lika liflös och ödslig ut som den orörda prärin.